När inget annat hjälper - spela kvinnokortet.

Efter Mona Sahlins tillträde som partiledare för socialdemokraterna så har partiets opinionssiffror nu börjat dala. Detta sannolikt som en konsekvens av att Mona saknar egen politik, pratar i floskler och inte klarar av att bestämma vilka hon ska samarbeta med.

Turerna kring den oheliga trekanten S-V-Mp har varit underhållande att följa, det ska sägas, men samtidigt skrämmande. Att överhuvudtaget fundera på vilka ministerposter som vid ett eventuellt maktskift skulle fyllas av eko-amish-fascisterna i Mp eller stalinisterna i V kan få den mest härdade skräckfilmsentusiast att göra på sig. Det sistnämnda blir en naturlig övergång till den förre V-ledaren Gudrun Schyman, numera FI!, som gör en klassiker i dessa tider; hon spelar kvinnokortet.

Väljarna ratar inte Mona Sahlin för att hon är oduglig eller otydlig, utan för att hon är kvinna. För att enkelt motbevisa att det skulle vara en plausibel förklaringsmodell så räcker det med att titta på Gudruns eget tidigare parti. Hur såg siffrorna ut före Gudrun, under Gudrun och efter Gudrun. Det faktum att Lars Ohly är man verkar inte direkt ha varit ett vallokomotiv för vänstern.

Många andra har skrivit mycket bättre än mig om den nya svenska kränkthetskulturen så jag ska inte vika ut mig alltför mycket om det, utan bara konstatera att det börjar bli lite tröttsamt. Snart är det synd om alla, och alla kan bortförklara sina tillkortakommanden och misslyckanden med att de blir diskriminerade. Invandrare, kvinnor, glasögonormar, tjocka och feta, smala och långa.

Det här fenomenet börjar allt mer bli ett samhällsproblem, för om allt alltid är någon annans fel, varför ska då jag anstränga mig för att utvecklas och bli bättre?