Lösa tankar om vådan med folkomröstningar och fördumningen av demokratin

Något som varit på modet ett tag nu är att så fort som ett politisk beslut går emot en börja kräva folkomröstningar om ditten och datten. Det rör allt och ingenting, FRA-lagar, folkomröstning mot den sittande regeringen och inte minst Lissabonfördraget, EU:s "grundlag". Just den sista har fällts flera gånger i folkomröstningar runtom i Europa, något som allt som oftast hyllas i partsinlagor från vänster.

Folkomröstningar kan ses som en fin grej. Ett närmande till den deltagande demokrati som rådde i Athen för ett par tusen år sedan. Problemet är dock att det är väldigt svårt att formulera frågor som överrensstämmer med hur ett komplext politiskt beslut är konstruerat. Det är också väldigt svårt att få folk att faktiskt rösta i överensstämmelse med hur sakfrågan är beskaffad (en intressant passus är ju också att den athenska direktdemokratin förutsatte att kvinnorna inte hade rösträtt utan ägnade sin tid åt att ta hand om barnen, samt att det fanns slavar som utförde allt tungt kroppsarbete vilket gav männen all tid i världen att debattera, diskutera och fundera).

Lissabonfördraget och EU i stort kritiseras hårt från alla håll, och alla ser att det är just deras motiv som föranlett ett nej. Vänstern ser det som en protest mot det nyliberala EU, libertarianerna ser det som en protest mot det socialdemokratiska projektet EU, soffliggarna ser sin chans att "protestera mot etablissemanget och ge politikerna en knäpp på näsan" och de verkliga vinnarna - populistpartierna på högerkanten - får möjlighet att rasiströsta mot polska rörmokare och skumma turkars möjlighet till inträde i unionen.

Jag minns den tid då jag som ung idealist kampanjade för att Sverige skulle införa Euron som valuta. Det fanns då i princip två huvudsakliga anledningar till att rösta ja; rena ekonomiska motiv (positiva eller negativa) samt mer idealistiska motiv kring fördelarna med ett enat Europa. De som röstade nej var däremot extremt splittrade, det var allt ifrån folk som skulle rösta nej för att protestera mot biltullarna i Stockholm (trots att de partier som var för tullarna även var aktiva på nejsidan i folkomröstningen, konsekvens och logik är som sagt var inte något som gynnas av folkomröstningar) till männsikor som hellre ville ha en global kommunistisk diktatur och inte tyckte att EU var världsomspännande nog. För att inte tala om de tokskaft som ägnat större delen av sin politiska karriär åt att kämpa mot parabolantenner och reklamfinansierade medier.

Den folkomröstningen slutade som bekant med att vänsterblockets uppskruvade retorik tog livet av Anna Lindh. Mihajlovic var inte den riktiga mördaren i det fallet, utan det var Ohly, Esbati, Wetterstrand m fl som dödade henne genom att utmåla de som var för Euron som onda egoister enbart ute efter att beröva svenska folket dess makt och självstyre.

En folkomröstning i något annat ämne skulle sannolikt inte bli mer balanserad. Särskilt inte om man utvidgade antalet folkomröstningar vilket sannolikt skulle bli fallet om populasen får rätt att när som helst kräva nya pop counts i vitt skilda ämnen. Personligen skulle jag kunna tänka mig en folkomröstning om skattetrycket, partier på högerkanten eller andra med bruna sympatier skulle nog inte ha något emot att rösta om huruvida sverige ska ta emot utomeuropeiska invandrare eller inte.

Folkomröstningar är bra på att skapa en sak, och det är inte ökat demokratiskt inflytande utan politisk låsning. Den enda folkomröstning som varit bra, korrekt utformad och avspeglat sakfrågan är den som rörde höger- och vänstertrafik. I just det fallet så gick politikerna till sist emot folkviljan, något som få är missnöjda över idag.

Om talande fittor och annat slöseri med det allmännas resurser

För att åskådliggöra vad skattepengarna går till har Helsingborg stad upphandlat en stortavlekampanj med "skattkartor". Utöver det uppenbara, att skattepengarna går till reklam och i sig åskådliggör det värdelösa i att låta politiker handskas med våra pengar, så är det lite skrämmande att en borgerlig majoritet ägnar sig åt den här sortens blaha-blaha. Jag trodde att det var förbehållet Socialdemokrater att bränna skattepengar på skit. Men det är uppenbarligen ett politikerproblem, inte ett ideologiskt problem.

Textbudskapet i kampanjen är: "Missade du dina skattepengar? Lugn, det kommer fler."

Hur svårt ska det vara att förstå att skattepengarna inte är statens, kommunens eller landstingets att fördela efter eget huvud? Det är våra pengar. En sån här kampanj är ett hån mot oss som betalar skatt och visar på ett totalt förakt för den enskilde medborgaren som betalar enorma summor av sin lön varje månad för att föda en ständigt växande byråkrati.

Jag tar mig in på Helsingborgs webbplats för att läsa mer om kampanjen. Jag skulle gärna vilja veta vad den har kostat att ta fram och vad de egentligen vill med den. Informationen står inte att finna. Det enda jag hittar är en talande fitta, av Helsingborg kallad "Musslan", som påstås kunna berätta saker och ting för mig. Jag tar tillfället i akt och ställer en fråga till Musslan: "vad kostade er reklamkampanj", det enda svar jag får tillbaka är en hänvisning till en samlingssida med taxor och avgifter.

Jag tror att lärdomen som kan dras är att man inte ska lita på politiker och att talande fittor har betydligt mindre koll än vad de vill påskina.

Tolgfors om FRA

Försvarsministern har brutit tystnaden om FRA, fantastiskt. Han finns verkligen, jag började misstänka att Tolgfors var en påhittad person.

Expressen har låtit Tolgfors chatta med folket om FRA. Som helhet så är det en kul uppvisning i politikersvar, men det var väl väntat.

Några frågor och svar förtjänar att lyftas ut:


Jensen: Hej! Tror du att denna lag kommer att missbrukas på något sätt?

StenTolgfors: Mycket görs för att säkerställa det.

Tolgfors svar fortsätter givetvis efter detta, men exemplet visar tydligt på vådan av att klippa och klistra in förberedda svar på tänkta frågor.


Lars: Var går gränsen för skyddet, skulle ni kunna tänka er att vi skaffar kärnvapen för att skydda svenska folket från yttre hotbilder.

StenTolgfors: Nej.

Trist som fan, Sveriges största strategiska misstag i efterkrigstiden är att vi inte skaffade bomber när vi hade möjligheten. Det går verkligen inte att underskatta det internationella inflytande vi har tappat p g a Svenska Freds och de övriga delarna i hippierörelsens aktiva motstånd mot detta underbara vapen. Jävla blomsterbarn, stryk skulle de ha.

I joined the union and all I got was this lousy T-shirt

Porrfritt

Som om det inte fanns nog med anledningar att aldrig anställa en syndikalist. Nu varslar SAC om blockad mot en bensinmack i Umeå då en av de anställda uppger sig vara kränkt av den pornogafi som säljs på macken.

I just det här fallet hade det kanske varit läge för SAC att rekommendera sin medlem att istället byta jobb, för det vet ju alla att bensinmackarnas livsblod inte är bensinen utan snarare överprissatta sladderbaguetter och enorma mängder porr. Något måste ju lastbilschaffisarna fördriva tid med när de är ute på vägarna, de har ju trots allt inte tillgång till internet i förarhytten. Men det kanske också är en tråd för syndikalisterna att ta upp och börja driva?

Och just när man trodde att 80-talet var slut...

...så händer detta. Även om Black Metal aldrig varit min grej så är det ändå skrämmande att pingstvännerna fortfarande har inflytande i samhället. Efter Studio S rädsla för WASP (We Are Satans People) och Carl Cederskiölds försök att stoppa Alice Cooper så är det här ett av de dummaste moralistingripandena på länge.

Mediaberoende

Så har då Miljöpartiet fått sin motsvarighet till Stureplanscenterns Fredrik Federley. Hon är 22 år gammal och kommer från Vellinge. Maria Ferm heter hon och hon har levt the high life, hängt med de coola kidsen i Skånemyllan.

Under två års tid har hon tagit kokain en gång i veckan och väljer nu att gå ut i media och tala ut om sitt "missbruk". Ett alltid effektivt sätt att garanteras medieutrymme och sympati.

Det vore skönt vi någon gång ska komma dithän att vi i Sverige börjar prata allvar om narkotika. Att ta kokain eller röka marijuana en gång i veckan är inte ett missbruk, det är ett bruk. Inte bra det heller, men att människan har behov av att berusa sig är ingen nyhet och det narkotikafria samhället är en idiotisk vision som borde förpassas till den ideologiskt förvirrade skräphög där den hör hemma.

Det är givetvis tragiskt att människor dör av att nyttja droger i för stor utsträckning, oavsett om det är nikotin, alkohol eller heroin. Men att för den sakens skull diskriminera vissa droger till förmån för andra är som att förbjuda bilar men tillåta motorcyklar. Att vistas i trafiken är också farligt, farligare ju snabbare vi kör. Rätt många av oss har också vänner, bekanta eller släktingar som har avlidit i trafiken, men sannolikheten för att "Riksförbundet ett bilfritt samhälle" skulle mötas av annat än hånskratt är låg.

Vi människor har ett behov av att leva lite farligt, inte mycket farligt, men bara då och då känna att vi lever på gränsen. Det kan vara att bränna på i hög fart på en tom motorväg, softa hemma med Bob Marley och ganja eller att ta en extra snaps på midsommarafton. Ett samhälle fullt av Arne Tammers och Paulúnare skulle förmodligen vara outhärdligt att leva i. Detta samhälle skulle vara så dystopiskt att varken Huxley eller Orwell skulle kunna fantisera ihop något värre.

För att återgå till ursprungsartikeln, den om den stackars lilla Miljöpartisten, så kan man snabbt konstatera att en motsvarande artikel om en ungdomspolitiker som talar ut om sitt missbruk av alkohol en gång per helg knappast skulle komma igenom. Alkohol är nämligen en kulturellt accepterad drog till skillnad från många andra som inte är i närheten av lika skadliga, beroendeframkallande eller orsakar några nämnvärda kostnader för samhället.

Kort sagt, det är dags att vi börjar skilja på bruk och missbruk. Oavsett drogtyp, illegal eller legal. Särskilt när kriminaliseringen i sig skapar fler problem än vad den löser.