När idrotten speglar samhället

Idag rapporterar Aftonbladet om flera spelarförsäljningar i Allsvenskan, bland annat Dulee Jonsson. Det här utarmar givetvis svensk fotboll och är en anledning till att Allsvenskan är så pass dålig som den är. Sverige borde rimligtvis kunna ha en liga som matchar jämnstora länder som Holland, Schweiz och de Östeuropeiska ligorna. Så är dock inte fallet utan Allsvenskan är i ungefär samma nivå som Lettlands nationella liga. Rätt dålig m a o.

Anledningarna till att det har blivit såhär trots att vi har ett landslag som går hyfsat bra i alla internationella turneringar och trots att vi är ett västeuropeiskt land med stabil ekonomi är följande:

1) Bristande professionalitet i klubbarna. Vi lever kvar i ett tradigt Åshöjdens BK-tänk där brukets lag ska styras av ideella krafter istället för av kompetenta människor med ekonomiskt sinne.

2) Förbud mot externt majoritetsägande av klubbarna. Sverige kommer aldrig kunna få ett Chelsea med en stark extern finansiär som är villig att investera pengar i ett lag. Istället tvingas våra klubbar förlita sig på supportrars goda vilja och konstiga konstruktioner med riskkapitalbolag som semiideellt köper och äger klubbens spelare.

3) Inga artistskatter. I Sverige är det fult att tjäna pengar. Idrottsmän och artister med oregelbundna inkomster och korta karriärer borde rimligtvis kunna få möjlighet att fördela det de tjänar annorlunda, och också betala mindre i skatt just för att kompensera för detta. Som det är idag så drar de bra spelarna till Europa och medelmåttorna till Danmark, ofta av just skatteskäl.

Allt detta speglar bra den allmänna svenska mentalitet som håller tillbaka vårt land. I Folkhemsnostalgin finns en hel del avundsjuka inbakat, ett kulturellt betingat jantetänkande och strävsamhetsideal som inte synkar med den globaliserade och konkurrensutsatta verklighet vi lever i.

Utöver detta så pågår det just nu också två parallella konflikter i fotbollsvärlden och i politiken. Det jag talar om är bortaresebojkotten och FRA-debatten. I bägge fallen så har Svenska Fotbollsförbundet respektive de politiska partierna kommit med ogenomtänkta förslag och en stor mängd människor har aktiverat sig för att få tillstånd en förändring i dåliga regelverk. I bägge fallen helt uppenbart utan någon sorts effekt, auktoriteterna vägrar principfast lyssna på folket och de vägrar också ta debatten och förklara sig.

Det här fenomenet kommer sig av att Sverige har en lång och stark tradition av att vara styrt av teknokrater. Tjänstemannasamhället har brett ut sig och ersatt det sunda förnuftet. I och med att både politiker och fotbollsförbundstjockisar saknar kunskap i för deras område centrala ämnen så lyssnar de också i alldeles för stor utsträckning på fel personer. I Sverige utgår inte makten från folket, den utgår från departementspersonalen.