God jul på er!

We hate it when our friends become successful

Birger Schlaug kommer med en intressant åsikt på Svenskans Brännpunkt idag där han beklagar Miljöpartiets utveckling till att numera ingå i det socialistiska blocket istället för att vara blocköverskridande som ursprungstanken var.

Mp har onekligen fått genomslag för sina frågor genom åren, men har ju på det sättet också mer och mer kommit att bli en del av etablissemanget och därigenom tappat en stor del av sitt existensberättigande.

Birger är i dagsläget partilös, men vill med sin debattartikel uppmana till starten av ett nytt parti som tar Miljöpartiets gamla position som konsumtionskritiker och stoppare av tillväxten. I grund och botten är det givetvis helt absurt, om vi inte hade tillväxt så skulle det inte finnas möjlighet till utveckling och då skulle också klyftorna i världen cementeras.

U-länderna skulle inte få möjlighet att ta sig upp ur fattigdom och antalet krig skulle sannolikt öka dramatiskt vilket skulle leda till en negativ tillväxt. Negativ tillväxt skulle i sin tur leda fram till ännu mera ökade klyftor, minskade realinkomster för alla och en bra mycket tråkigare värld. Vissa idealister inom Miljöpartiet ser gärna en tillbakagång till tiden före förbränningsmotorn och har klara Amish-ideal. Fine by me, men försök inte tvinga på mig den livsstilen. Att dessutom förvägra stora delar av Asien och Afrika utveckling är också extremt egoistiskt.

Det Birger dock har en viss poäng i är det meningslösa med att "Amerikanska föräldrar dränker sina barn i kinesiskproducerade leksaker". Jag tror på konsumtion, jag till och med älskar konsumtion. Men, jag blir mer och mer skeptisk till den masskonsumtion som är norm. De kinesiska oljetunga plastleksakerna, H&M och annat crap är direkt skadligt utifrån flera olika perspektiv. Miljön tar onödigt mycket stryk och den goda smaken är på utdöende. En direkt konsekvens av detta är också att mycket yrkeskunnande har försvunnit i takt med att efterfrågan på kvalitetsprodukter har minskat exponentiellt med den mer utbredda konsumtionen.

Alla som äger en nål och en tråd tror att de kan bli skräddare, tobakister tror att det räcker med att ha en kontakt som säljer piratproducerade marlboro för att öppna en butik, tonåringar från Rotebro tror att det räcker med att se cool ut och tugga tuggummi för att kunna sälja stereoapparater.

Så, det som kan rädda världen är inte att vi slutar konsumera, utan att vi börjar konsumera reparerbar kvalitet istället för värdelös skit. Om sen några On Off-säljare svälter ihjäl på kuppen så må det vara värt det. Ingen kommer ändå sakna dem.

Tack FN, för ingenting alls

Idag fyller FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 60 år. So far har det gått sådär, FN har ju mest ägnat sig åt att låta räven vakta hönsgården. Men, vem vet, det kanske går bättre under de nästa 60 åren.

Be kind rewind

Om man är ett företag som säljer en möbel för 60.000 dollar, riktad till en målgrupp som har råd att äga 40 klockor av dignitet nog att placeras i en sådan pjäs, kan det inte då vara läge att satsa lite mer på webbdesignen?

Ärligt, den som gjort animationen på sidan borde få spö.

The truth? - You can´t handle the truth!

Många männsikor tror att tv är på riktigt, det är givetvis fel. TV-mediet är medievärldens svar på Baron von Münchhausen. Ett bra exempel på detta är TV-programmet "Sanningens Ögonblick" som med sin blandning av sensationer, smuts och exponerade hemligheter antagligen orsakat mången självpollution hos kvällspressens rubrikredaktörer.

Programmet har ett visst underhållningsvärde, det är svårt att inte hålla med om. MEN, om man tittar på det med statistikglasögonen på så inser man snabbt att det här är ett extremt styrt format där producenterna själva kan bestämma precis hur och när en deltagare ska åka ut.

Kanal 5 påstår själva på sin hemsida att lögndetektorn skulle ha en sannolikhet på 96%, något som givetvis inte stämmer. Wikipedia anger sannolikheten till runt 70%. Oavsett vilket som stämmer så är de sannolikheterna beräknade på frågor som det finns ett enkelt ja eller nej-svar på; mördade du kvinnan, åt du ägg till frukost, cyklade du till jobbet. Frågor av mer komplex karaktär där flera svarsalternativ är möjliga beroende på hur man menar kan givetvis inte hanteras av en sådan maskin.



Typexemplet på en fråga som är omöjlig att förutse resultatet på i en lögndetektor är den som Linda Rosing åkte ut på; "ångrar du att du gjorde slut med Micke". Det finns få som har brutit upp ett längre förhållande utan att ha dubbla känslor inför det, sannolikt till och med i de flesta fall där man har lämnat misshandelsförhållanden. Det finns helt enkelt något som i grunden gjorde att man tyckte om personen vilket gör ett uppbrott dubbelbottnat och inte möjligt att svara ett enkelt ja eller nej på.

Under inspelningen av sanningens ögonblick så får intervjuobjektet svara på totalt femtio frågor. Utifrån en enkel sannolikhetskalkyl kan man alltså sluta sig fram till att femton av de svaren skulle vara ej överrensstämmande med den sanning som intervjuoffret upplever. Detta förutsatt att vi tar wikis siffror, och att vi glömmer bort det ovanstående resonemanget, enligt kanal 5:s glädjekalkyl skulle fortfarande ett av svaren ge felaktigt utfall i förhållande till vad sanningen är.

Så, det blir alltså som sagt var väldigt lätt för producenterna att styra när en deltagare ska åka ut. Detta genom att se vilka frågor som personen tror att hon svarat sant på men detektorn ger felaktigt utslag på.

Låt personen erkänna ett par rediga pinsamheter och skicka sedan ut denne när hon förnedrat sig tillräckligt, men innan hon vunnit några pengar att tala om. En klassisk win/loose-situation där deltagare som tror att de enkelt ska plocka hem en kvarts miljon genom att ärligt erkänna sitt dåliga beteende blir redigt grovsalts-rövknullade av Kanal 5.

Det ironiska är dock att den här kunskapen på många sätt gör att programmet blir ännu roligare att titta på. Undrar vad det säger om mig egentligen?