Mer politik och populärkultur

I veckan gick ett avsnitt av TV-serien Cold Case där handlingen i korthet gick ut på att en snubbe förlorade allt och sen började tillverka bomber och sprängde folk som hade förorättat honom. Det var ett butiksbiträde som sålt en undermålig produkt made in china, hans brorsa som jobbade på en bank som sett till att hans huslån förföll så att ett byggföretag skulle kunna köpa upp hans föräldrahem, någon som inte gett hans dotter tillräcklig vård och utöver dem även en tidigare chef som gett bombmannen sparken.

Anledningen till att han fick kicken var att hans kunskaper blivit föråldrade och att hans jobb skulle gå till en indier som jobbade för halva priset. Kort sagt typiskt amerikansk anti-frihandelspropaganda och rädsla för framsteg och konkurrens. På många sätt påminner det här om mitt förra inlägg om filmen "This is England" i det att en allmän motvilja mot globaliseringen manifesteras i populärkulturen.

Globaliseringen är något som skrämmer många amerikaner, många européer känner också skräck inför samma fenomen, dock på lite annorlunda sätt. Det som förenar kontinenterna är att vi försöker använda samma strutsliknande metoder för att försöka motverka situationen. Jobb ska hindras att försvinna utomlands med hjälp av tullar och andra handelshinder. Barack Obama är en mästare i disciplinen, likaså Frankrikes president Sarkozy.

Problemet med den inställningen är givetvis att ingenting blir bättre av att man hindrar handeln. Handel är det enda effektiva sätt mänskligheten känner till för att förhindra krig, minska misstänksamhet mellan folkslag och utrota den globala fattigdomen. Tullar, handelshinder, förstatliganden och protektionistisk valutapolitik verkar på precis motsatt sätt. Fråga bara befolkningen i Zimbabwe.

För ovanlighetens skull har en Kristdemokrat förstått frågan, Göran Hägglund föreslår på DN Debatt att man ska få skattelättnader för sparande till egen utbildning.

Det här är ett bra sätt att motverka fenomenet som den galne bombmannen i Cold Case råkade ut för. Idag är det alltför lätt att skaffa sig en utbildning, hamna på ett jobb, bli kvar där för länge och sen inse att man inte har det som krävs för att klara sig i konkurrensen från de med nyare utbildningar eller lägre lönekrav. Att i vuxen ålder sätta sig med studiemedel och genomgå en ny utbildning samtidigt som man har barn att försörja och dyra huslån är sällan en möjlighet.

Att istället införa generösa kompetenskonton som i princip tillåter folk att en gång var femtonde år ta ett par sabbatsår och läsa in ny kunskap är ypperligt. Detta kan med fördel dessutom kombineras med ett flexicurity-system av Dansk modell där LAS avskaffas i syfte att förbättra rörligheten på arbetsmarknaden. För det är trots allt så att det är få saker som gör att man tvingas lära sig lika mycket, och ifrågasätta sin egen tidigare kunskap, som att med jämna mellanrum byta jobb.