Mer politik och populärkultur

I veckan gick ett avsnitt av TV-serien Cold Case där handlingen i korthet gick ut på att en snubbe förlorade allt och sen började tillverka bomber och sprängde folk som hade förorättat honom. Det var ett butiksbiträde som sålt en undermålig produkt made in china, hans brorsa som jobbade på en bank som sett till att hans huslån förföll så att ett byggföretag skulle kunna köpa upp hans föräldrahem, någon som inte gett hans dotter tillräcklig vård och utöver dem även en tidigare chef som gett bombmannen sparken.

Anledningen till att han fick kicken var att hans kunskaper blivit föråldrade och att hans jobb skulle gå till en indier som jobbade för halva priset. Kort sagt typiskt amerikansk anti-frihandelspropaganda och rädsla för framsteg och konkurrens. På många sätt påminner det här om mitt förra inlägg om filmen "This is England" i det att en allmän motvilja mot globaliseringen manifesteras i populärkulturen.

Globaliseringen är något som skrämmer många amerikaner, många européer känner också skräck inför samma fenomen, dock på lite annorlunda sätt. Det som förenar kontinenterna är att vi försöker använda samma strutsliknande metoder för att försöka motverka situationen. Jobb ska hindras att försvinna utomlands med hjälp av tullar och andra handelshinder. Barack Obama är en mästare i disciplinen, likaså Frankrikes president Sarkozy.

Problemet med den inställningen är givetvis att ingenting blir bättre av att man hindrar handeln. Handel är det enda effektiva sätt mänskligheten känner till för att förhindra krig, minska misstänksamhet mellan folkslag och utrota den globala fattigdomen. Tullar, handelshinder, förstatliganden och protektionistisk valutapolitik verkar på precis motsatt sätt. Fråga bara befolkningen i Zimbabwe.

För ovanlighetens skull har en Kristdemokrat förstått frågan, Göran Hägglund föreslår på DN Debatt att man ska få skattelättnader för sparande till egen utbildning.

Det här är ett bra sätt att motverka fenomenet som den galne bombmannen i Cold Case råkade ut för. Idag är det alltför lätt att skaffa sig en utbildning, hamna på ett jobb, bli kvar där för länge och sen inse att man inte har det som krävs för att klara sig i konkurrensen från de med nyare utbildningar eller lägre lönekrav. Att i vuxen ålder sätta sig med studiemedel och genomgå en ny utbildning samtidigt som man har barn att försörja och dyra huslån är sällan en möjlighet.

Att istället införa generösa kompetenskonton som i princip tillåter folk att en gång var femtonde år ta ett par sabbatsår och läsa in ny kunskap är ypperligt. Detta kan med fördel dessutom kombineras med ett flexicurity-system av Dansk modell där LAS avskaffas i syfte att förbättra rörligheten på arbetsmarknaden. För det är trots allt så att det är få saker som gör att man tvingas lära sig lika mycket, och ifrågasätta sin egen tidigare kunskap, som att med jämna mellanrum byta jobb.

Kulturjournalistik i det nya milleniet

DN Kultur, denna underbara massmördarförhärligande publikation, rapporterar idag att sammanlagt 30 amerikanska filmkritiker fått sparken under de senaste två åren.

DN analyserar inte det här närmare, vilket är deras problem. Det här är givetvis en följd av den nya teknik som finns och de nya sätt som människan anpassat sig till när det kommer till att söka information. Att en tidning ska ha en uppblåst filmkritiker som sitter och tycker till är helt förlegat. Varför ska jag lyssna på någon som sitter och analyserar amerikansk slapstick utifrån überakademiska teorier om kulturellt kapital och annat crap när jag kan läsa en bloggare som jag vet tycker om ungefär samma filmer som jag?

Vem som helst förstår att det blir fånigt, de breda folklagren är inte särskilt intresserade av sådant, de vill ha tips om vilka filmer de ska se. Tati är inte roligare än Superhero the movie, inte på något sätt. Nu tycker givetvis jag också att den sistnämnda är skräp, men ibland har även skräpfilmer ett värde. En torsdagkväll efter jobbet så är valfri Steven Seagal-film precis så mycket som jag klarar av att ta in intellektuellt.

Det är det här som är knäckfrågan när det kommer till varför filmkritikerna inte längre är intressanta. De har så distansierat sig från hur folk ser på film och konsumerar kultur så istället för att titta på en film utifrån i vilken situation den är bra, så har de ägnat 60 år åt att hitta objektiva kriterier för vad som är bra kultur och stor konst och försökt pracka på detta på sina läsare.

I takt med att internets funktion som åsiktsgenererande maskin har ökat (i takt med bloggandet) så har också dagstidningarnas minskat. Musikindustrin står inför samma nya konkurrenssituation, de har inte löst problemet på ett vettigt sätt, men till skillnad från den tryckta median så har de i alla fall insett - och erkänt - problemet.

Om inte tidningarna inser att deras roll har förändrats, och att deras åsiktsskaparmonopol är dött, så kommer också de dö sotdöden. Maria Schottenius kommer att sitta i en källare och producera ett kulturfanzine läst av 100 personer utan uppkoppling, lite som en Fransciskanermunk som post Gutenberg envisades med att fortsätta handskriva böcker och försökt sälja dem till en masspublik till ett pris tusenfalt högre än den massproducerade varianten av samma bok.

Allt jag har att säga till de stackars arbetslösa filmkritikerna är: Skyll er själva. Ni har skapat problemet själva och nu har ni att anpassa er eller dö.