För någon dag sedan såg jag filmen "This is England", en film som hyllats unisont av svensk press. Som jag tidigare konstaterat så är filmrecensenter meningslösa och anakronistiska, detta är inte mindre bevisat av hur de betraktar This is England och andra filmer av samma art.
This is England handlar på ytan om Skinheads, det är kul. Skinheadkulturens utveckling från Northern Soul och Reaggae till rasism och fylleri är intressant, det är dessutom en av de mest välklädda rörelserna någonsin. Under ytan handlar dock filmen om Engelska filmskapares favoritämne, Thatcher-eran.
80-talet i England verkar generellt sett ha varit sådär. Kolgruvestrejker, konflikter mellan arbetare och polis, IRA-bombningar, fabriksnedläggningar, social utslagenhet, massimmigration, rasmotsättningar, public housing och så vidare. Det här har fött en hel våg av socialrealistisk film som med Ken Loach i spetsen fått göra tråkiga bajsfilmer som dissat Margaret Thatcher och sedan hyllats av socialistiska svenska "journalister".
Det som dock sällan nämns i filmerna är att situationen i Storbritannien givetvis inte skapades av Thatcher, snarare tvärtom. Hon var den första som såg problemets omfattning och vågade göra något åt det. Lite på samma sätt som att nittiotalets svenska privatiseringar och liebraliseringspolitik fått skulden för den kris som var i början av årtiondet. Ivrigt påhejad av ideologiskt färgade journalister och andra kommentatorer har alltså boten fått skulden för åkomman.
För som vem som helst kan se, särskilt om man tittar på filmer som handlar om den här tidseran, så har alla fått det mycket bättre sen dess. Ett par varv lades ner i Sverige, kolgruveindustrin tog stryk i Storbritannien, trist men nödvändigt. Det sämsta ett samhälle kan göra är att försöka med konstgjord andning för att få en gammal näring att överleva när omvärlden kan göra samma sak mycket billigare och effektivare, eller för den delen när en teknik blivit obsolet och ersatts av bättre metoder.
En jämförelse kan göras med en annan engelsk rörelse, Ludditerna. I samband med den industriella revolutionen ägnade dessa sig åt att slå sönder maskiner i protest mot att deras manuella arbeten försvann. I efterhand kan man konstatera att det var rätt skönt att de inte lyckades i sitt uppsåt. Jag och flera med mig slipper gärna bo med artonhundratalsstandard och föredrar att jobba på ett kontor framför att bryta kol med hacka och spade. Man kan också tycka att det hade varit bättre använd tid om de försökt lära sig sköta maskinerna istället för att slå sönder dem. Deras finansiella framtid hade hursomhelst varit bra mycket bättre om de hade gjort sålunda.
Å andra sidan så är ju inte logiskt tänkande en framträdande styrka hos vare sig den gamla eller den nya tidens ludditer vilket gör mig glad att det är Thatcher och inte de som haft politiskt inflytande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar