Modern life is rubbish

För någon dag sedan såg jag filmen "This is England", en film som hyllats unisont av svensk press. Som jag tidigare konstaterat så är filmrecensenter meningslösa och anakronistiska, detta är inte mindre bevisat av hur de betraktar This is England och andra filmer av samma art.

This is England handlar på ytan om Skinheads, det är kul. Skinheadkulturens utveckling från Northern Soul och Reaggae till rasism och fylleri är intressant, det är dessutom en av de mest välklädda rörelserna någonsin. Under ytan handlar dock filmen om Engelska filmskapares favoritämne, Thatcher-eran.

80-talet i England verkar generellt sett ha varit sådär. Kolgruvestrejker, konflikter mellan arbetare och polis, IRA-bombningar, fabriksnedläggningar, social utslagenhet, massimmigration, rasmotsättningar, public housing och så vidare. Det här har fött en hel våg av socialrealistisk film som med Ken Loach i spetsen fått göra tråkiga bajsfilmer som dissat Margaret Thatcher och sedan hyllats av socialistiska svenska "journalister".

Det som dock sällan nämns i filmerna är att situationen i Storbritannien givetvis inte skapades av Thatcher, snarare tvärtom. Hon var den första som såg problemets omfattning och vågade göra något åt det. Lite på samma sätt som att nittiotalets svenska privatiseringar och liebraliseringspolitik fått skulden för den kris som var i början av årtiondet. Ivrigt påhejad av ideologiskt färgade journalister och andra kommentatorer har alltså boten fått skulden för åkomman.

För som vem som helst kan se, särskilt om man tittar på filmer som handlar om den här tidseran, så har alla fått det mycket bättre sen dess. Ett par varv lades ner i Sverige, kolgruveindustrin tog stryk i Storbritannien, trist men nödvändigt. Det sämsta ett samhälle kan göra är att försöka med konstgjord andning för att få en gammal näring att överleva när omvärlden kan göra samma sak mycket billigare och effektivare, eller för den delen när en teknik blivit obsolet och ersatts av bättre metoder.

En jämförelse kan göras med en annan engelsk rörelse, Ludditerna. I samband med den industriella revolutionen ägnade dessa sig åt att slå sönder maskiner i protest mot att deras manuella arbeten försvann. I efterhand kan man konstatera att det var rätt skönt att de inte lyckades i sitt uppsåt. Jag och flera med mig slipper gärna bo med artonhundratalsstandard och föredrar att jobba på ett kontor framför att bryta kol med hacka och spade. Man kan också tycka att det hade varit bättre använd tid om de försökt lära sig sköta maskinerna istället för att slå sönder dem. Deras finansiella framtid hade hursomhelst varit bra mycket bättre om de hade gjort sålunda.

Å andra sidan så är ju inte logiskt tänkande en framträdande styrka hos vare sig den gamla eller den nya tidens ludditer vilket gör mig glad att det är Thatcher och inte de som haft politiskt inflytande.

The devil in disguise

Till svensk kulturmedias stora sorg har Radovan Karadzic gripits i Belgrad. Karln är inte bara massmördare, USA:s fiende och EU-motståndare utan dessutom poet.

Min gissning är att Åsa Linderborg har ägnat de senaste dagarna åt att gråtandes masturberat sig själv till sömns samtidigt som hon gång på gång upprepat mantrat "Mig äger ingen".

Kulturjournalistik i det nya milleniet

DN Kultur, denna underbara massmördarförhärligande publikation, rapporterar idag att sammanlagt 30 amerikanska filmkritiker fått sparken under de senaste två åren.

DN analyserar inte det här närmare, vilket är deras problem. Det här är givetvis en följd av den nya teknik som finns och de nya sätt som människan anpassat sig till när det kommer till att söka information. Att en tidning ska ha en uppblåst filmkritiker som sitter och tycker till är helt förlegat. Varför ska jag lyssna på någon som sitter och analyserar amerikansk slapstick utifrån überakademiska teorier om kulturellt kapital och annat crap när jag kan läsa en bloggare som jag vet tycker om ungefär samma filmer som jag?

Vem som helst förstår att det blir fånigt, de breda folklagren är inte särskilt intresserade av sådant, de vill ha tips om vilka filmer de ska se. Tati är inte roligare än Superhero the movie, inte på något sätt. Nu tycker givetvis jag också att den sistnämnda är skräp, men ibland har även skräpfilmer ett värde. En torsdagkväll efter jobbet så är valfri Steven Seagal-film precis så mycket som jag klarar av att ta in intellektuellt.

Det är det här som är knäckfrågan när det kommer till varför filmkritikerna inte längre är intressanta. De har så distansierat sig från hur folk ser på film och konsumerar kultur så istället för att titta på en film utifrån i vilken situation den är bra, så har de ägnat 60 år åt att hitta objektiva kriterier för vad som är bra kultur och stor konst och försökt pracka på detta på sina läsare.

I takt med att internets funktion som åsiktsgenererande maskin har ökat (i takt med bloggandet) så har också dagstidningarnas minskat. Musikindustrin står inför samma nya konkurrenssituation, de har inte löst problemet på ett vettigt sätt, men till skillnad från den tryckta median så har de i alla fall insett - och erkänt - problemet.

Om inte tidningarna inser att deras roll har förändrats, och att deras åsiktsskaparmonopol är dött, så kommer också de dö sotdöden. Maria Schottenius kommer att sitta i en källare och producera ett kulturfanzine läst av 100 personer utan uppkoppling, lite som en Fransciskanermunk som post Gutenberg envisades med att fortsätta handskriva böcker och försökt sälja dem till en masspublik till ett pris tusenfalt högre än den massproducerade varianten av samma bok.

Allt jag har att säga till de stackars arbetslösa filmkritikerna är: Skyll er själva. Ni har skapat problemet själva och nu har ni att anpassa er eller dö.