Grattis till SM-guldet Kalmar

Lite tidigt, men det är väl i princip klart. I brist på AIK så är KFF i toppen helt okej för mig. Men, en sak skulle jag vilja ha reda på, varför har Kalmar valt att ha en damtrosa i sitt klubbemblem?

Maddening cloud

Den fråga som dominerat de flesta diskussioner och debatter i kommunikationsbranschen har varit de sociala medierna. Hur fungerar de, och hur ska de användas? Få som har någon form av beställaransvar har klarat sig utan att få prata med PR-byråsäljare som erbjuder bloggbevakning eller nån annan tjänst relaterad till sociala medier.

Min erfarenhet so far är att få är bra på detta, utan de flesta byråer försöker bara hoppa på tåget utan att ha någon djuplodande kunskap. Generellt sett så är genomslagskraften i de sociala medierna svårmätt. Att bara värdera antalet träff blir totalt ointressant utan som köpare så är det viktigt att faktiskt se på kvaliteten i träffarna (de flesta som hittat till den här bloggen har t.ex. kommit hit genom att googla på "Natascha Peyre + fitta") och dessutom som alltid, mäta effekt.

Ger det någon markant ökad försäljning att skänka ett par jeans till Blondinbella? Genererar man fler röster till ett parti genom att ha en egen YouTube-kanal?

En som vågar svära i kyrkan och påstå att de sociala medierna är överskattade är Christian Ekström på Sund Kommunikation. Han har en poäng, utöver att PR-byråerna handskas väldigt oplanerat med bloggare så är det också sannolikt så att de svenska partierna överskattar nyttan med de sociala mediernas påverkansfaktor i en svensk kulturell kontext.

Jämförelser med Usa blir lätt ointressanta eftersom den politiska kulturen i länderna skiljer sig så pass mycket åt. Det engagemang för enskilda kandidater som finns i Usa finns inte i Sverige. Amerikaner tenderar generellt sett att rösta FÖR något medan jag vågar påstå att svensken i stor utsträckning snarare röstar för att hon/han är EMOT något. Detta faktum gör att det är svårt att skapa rally points på webben på samma sätt som till exempel Obama gjort.

Ett problem med bloggare och bloggosfären generellt sett är att det i teorin är ett interaktivt medium, men i praktiken så är det snarare så att bloggarna är ensamma megafoner som skriker rakt ut. Det gäller särskilt för de politiska bloggarna. Modebloggarna och de som har målgrupp unga tjejer är interaktiva i mycket högre grad. Kommentatorsfälten i dessa bloggar fungerar som bekräftelsemarkörer för läsarna. Man hittar vänner, känner sig som en del i ett större sammanhang och kan komma närmare sina idoler på ett helt annat sätt än vad den äldre generationen har kunnat göra (groupies oräknat).

Att det kommer att finnas kraft i de sociala medierna finns det ingen tvekan om. Det som bör göras är dock att inte okritiskt svälja säljsnacket och evengelisternas budskap om Jaiku, Twitter och del.icio.us. Den stora majoriteten av väljare och konsumenter är fortfarnade inte där, så en ordentlig analys och en insatt kund är extremt viktig. På det sättet skiljer sig alltså inte de sociala medierna från andra kanaler, men min uppfattning är att det just nu slösar väldigt mycket pengar av okunniga marknads- och kommunikationschefer som ännu knappt lärt sig sälja på det gamla vanliga internet 1.0. Att det öppnar upp för en mängd bondfångare är uppenbart, frågan är bara när det slår tillbaka.

Fly me to the moon and back

Flygbolaget Ryan Air, transportbranschens svar på tidningen Moore, har lyckats provocera fram en ordentlig metadebatt. Detta genom att dels publicera en annons med en kvinna i traditionell fetish-skoluniform, dels genom att skita i ERK:s dom angående annonsen och dels genom att i ett pressmeddelande kalla den folkpartistiska riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson för "Boring Birgitta".

Personligen så undviker jag Ryan Air så långt jag kan. Ryan Air är ett skitbolag som flyger den EPA-traktoråkande klassen, de som trivs med att behandlas som boskap. Jag tror därför inte att annonsen eller den efterföljande debatten kommer att på något sätt skada dem i deras målgrupp, snarare tvärtom.

Det som är intressant, och som väcker ett par branschspecifika frågor, är Ryan Airs PR-konsults behandling av frågan. När Ebba Göranzon på Andréasson PR intervjuas av Dagens Media så tar hon mer eller mindre öppet avstånd från flygbolagets agerande. Det är inte okej.

Om jag betalar en PR-konsult dyra pengar för att driva mina frågor så förväntar jag mig att de jobbar för mig, eller slutar jobba för mig. Det finns inga mellanting. Många har en bild av PR-folk som obotliga cyniker som på Kjell Bergkvist-manér gör vad som helst för pengar. På många sätt är detta sant och ska också vara sant.

Om man ska jobba med kommunikation så måste man i stor utsträckning ha flexibla moraliska värderingar och se uppdraget som viktigare än ens egna personliga åsikter. Alternativet är att förklara för kunden att man inte står bakom detta och då också ta konsekvensen och avsäga sig uppdraget med de monetära förluster detta beslut innebär. Det går inte att äta kakan och ha den kvar, något de flesta andra branscher insett för länge sen.

Om alienation

DN Kultur har idag en kortare text om Sarah Palin och om hur den intensiva mobbningen av henne bland Hollywoodfolk och komiker kan fungera tvärtemot och skapa sympati för henne.

Det här är ett fenomen som är rätt typiskt Usa, det finns en ryggmärgsreflex som säger att så fort kultureliten är emot något så blir the average Joe för. Detta beror givetvis på att kultureliten i Usa är typiska latteliberaler, totalt ur fas med den övergripande kulturen i landet och dessutom har svårt att dölja sitt förakt för alla som bor utanför storstadsområdena och tjänar under 150 000 dollar om året.

Den svenska motsvarigheten till detta heter Svenskt Näringsliv, det är svårt att inte få lust att plocka upp AK47:an och den röda fanan när nån från Svenskt Näringsliv uttalar sig i debatten. De har en förmåga att vara dumma, plumpa och helt utan känsla för sin samtid. Deras sagoannonser är ett klockrent exempel på detta, man lägger enormt mycket pengar på att göra något som i slutändan blir helt kontraproduktivt. Jag älskar att konsumera, men efter att ha läst sagan om gumman som handlade för lite så övervägde jag allvarligt att gå Gröna Vågen och tälja barkbåtar i julklapp till vänner och familj.

Slutsatsen av detta är att vissa människor borde lära sig att hålla käften. Det är möjligt att de i många fall har rätt i det de säger, men sättet de säger det på gör att de bäst bör hålla sig utanför debatten.

Saker som irriterar mig del ett

Idag ringde jag företaget Com Hem för att säga upp mitt abbonemang hos dem. Deras skitbox har fungerat dåligt sen jag fick den och de är dessutom dyra. Kundtjänsten hade en fördel, de tjafsade inte och försökte inte behålla mig som kund. Sannolikt eftersom de själva vet om att de är värdelösa.

Det som däremot irriterade mig något enormt var att jag var tvungen att uppge mitt personnummer tre gånger. Först när jag satt i telefonkö, då ombads jag knappa in det för att få en "snabbare behandling". När jag väl kom fram till första instans så fick jag dock lämna det igen, för att sedan bli vidarebefodrad till nästa person som hanterade mitt ärende, dock först efter att återigen be om mitt personnummer.

Det här är inte ovanligt och inget ofog som är reserverat för Com Hem. Jag har varit med om det förr. I tider av ständiga rationaliseringar och effektiviseringar hos företag så kan man väl önska att någon, någon gång, faktiskt försökte rationalisera lite för mig som kund. Inte tvärtom.