Fly me to the moon and back

Flygbolaget Ryan Air, transportbranschens svar på tidningen Moore, har lyckats provocera fram en ordentlig metadebatt. Detta genom att dels publicera en annons med en kvinna i traditionell fetish-skoluniform, dels genom att skita i ERK:s dom angående annonsen och dels genom att i ett pressmeddelande kalla den folkpartistiska riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson för "Boring Birgitta".

Personligen så undviker jag Ryan Air så långt jag kan. Ryan Air är ett skitbolag som flyger den EPA-traktoråkande klassen, de som trivs med att behandlas som boskap. Jag tror därför inte att annonsen eller den efterföljande debatten kommer att på något sätt skada dem i deras målgrupp, snarare tvärtom.

Det som är intressant, och som väcker ett par branschspecifika frågor, är Ryan Airs PR-konsults behandling av frågan. När Ebba Göranzon på Andréasson PR intervjuas av Dagens Media så tar hon mer eller mindre öppet avstånd från flygbolagets agerande. Det är inte okej.

Om jag betalar en PR-konsult dyra pengar för att driva mina frågor så förväntar jag mig att de jobbar för mig, eller slutar jobba för mig. Det finns inga mellanting. Många har en bild av PR-folk som obotliga cyniker som på Kjell Bergkvist-manér gör vad som helst för pengar. På många sätt är detta sant och ska också vara sant.

Om man ska jobba med kommunikation så måste man i stor utsträckning ha flexibla moraliska värderingar och se uppdraget som viktigare än ens egna personliga åsikter. Alternativet är att förklara för kunden att man inte står bakom detta och då också ta konsekvensen och avsäga sig uppdraget med de monetära förluster detta beslut innebär. Det går inte att äta kakan och ha den kvar, något de flesta andra branscher insett för länge sen.

När partipiskan viner

Enligt SVD så verkar det som att de två Centerpartisterna Fredrik Federley och Annie Johansson kommer att vika sig för partitrycket och rösta ja till den s k FRA-lagen.

Det är givetvis viktigt att partierna generellt sett är inbördes eniga och att alla ledamöter följer partilinjen. Alternativet är att vi går ifrån partisystemet och har fullskaliga personval där majoriteten i en krets bestämmer vilken person som ska representera orten. Det är sannolikt inte ett bättre system än dagens.

I just den här frågan så kan man dock se ett tydligt undantag. FRA-lagen innebär ett så pass stort ingrepp i den personliga integriteten att riksdagsledamöter med avvikande åsikt bör vara beredda att riskera sina politiska karriärer för att sänka den. All heder till Moderaternas Karl Sigfrid som öppet deklarerar att han är beredd att göra just detta.

Särskilt som den i princip inte kommer att ge någon effekt. Alla som varit i närheten av underrättelsetjänst vet att problemet inte är att hitta information, utan att sålla ut den information som är intressant. Utifrån det perspektivet så kan man lätt konstatera att FRA snarare kommer få det svårare att identifiera terrorhot i och med att den totala informationsmassan de kommer vara tvungna att hantera kommer att bli enorm. Sannolikheten för att Al Quaida öppet ska hotmaila sina planer på att spränga Folkets Hus i Motala kan också antas vara rätt låg.

De riksdagsledamöter som är under hårdast press just nu är också de som i hög grad har kryssats in. Om de går emot sin personliga övertygelse och dessutom sviker det förtroende de fått av de som kryssat dem så kommer också personvalet att tappa väldigt mycket legimititet, eller snarare tappa den lilla legimitet som systemet överhuvudtaget har.

Att sen FRA-lagen förr eller senare kommer att införas är ju däremot dessvärre uppenbart. Det är ju trots allt ett sosseförslag från början, som först förkastades av framförallt centerpartiet, för att sedan tas upp igen och då förkastas av sossarna. Under nästa Socialdemoratiska mandatperiod kommer sannolikt ett nytt, något reviderat, förslag dyka upp och passera utan vidare debatt.