Maddening cloud

Den fråga som dominerat de flesta diskussioner och debatter i kommunikationsbranschen har varit de sociala medierna. Hur fungerar de, och hur ska de användas? Få som har någon form av beställaransvar har klarat sig utan att få prata med PR-byråsäljare som erbjuder bloggbevakning eller nån annan tjänst relaterad till sociala medier.

Min erfarenhet so far är att få är bra på detta, utan de flesta byråer försöker bara hoppa på tåget utan att ha någon djuplodande kunskap. Generellt sett så är genomslagskraften i de sociala medierna svårmätt. Att bara värdera antalet träff blir totalt ointressant utan som köpare så är det viktigt att faktiskt se på kvaliteten i träffarna (de flesta som hittat till den här bloggen har t.ex. kommit hit genom att googla på "Natascha Peyre + fitta") och dessutom som alltid, mäta effekt.

Ger det någon markant ökad försäljning att skänka ett par jeans till Blondinbella? Genererar man fler röster till ett parti genom att ha en egen YouTube-kanal?

En som vågar svära i kyrkan och påstå att de sociala medierna är överskattade är Christian Ekström på Sund Kommunikation. Han har en poäng, utöver att PR-byråerna handskas väldigt oplanerat med bloggare så är det också sannolikt så att de svenska partierna överskattar nyttan med de sociala mediernas påverkansfaktor i en svensk kulturell kontext.

Jämförelser med Usa blir lätt ointressanta eftersom den politiska kulturen i länderna skiljer sig så pass mycket åt. Det engagemang för enskilda kandidater som finns i Usa finns inte i Sverige. Amerikaner tenderar generellt sett att rösta FÖR något medan jag vågar påstå att svensken i stor utsträckning snarare röstar för att hon/han är EMOT något. Detta faktum gör att det är svårt att skapa rally points på webben på samma sätt som till exempel Obama gjort.

Ett problem med bloggare och bloggosfären generellt sett är att det i teorin är ett interaktivt medium, men i praktiken så är det snarare så att bloggarna är ensamma megafoner som skriker rakt ut. Det gäller särskilt för de politiska bloggarna. Modebloggarna och de som har målgrupp unga tjejer är interaktiva i mycket högre grad. Kommentatorsfälten i dessa bloggar fungerar som bekräftelsemarkörer för läsarna. Man hittar vänner, känner sig som en del i ett större sammanhang och kan komma närmare sina idoler på ett helt annat sätt än vad den äldre generationen har kunnat göra (groupies oräknat).

Att det kommer att finnas kraft i de sociala medierna finns det ingen tvekan om. Det som bör göras är dock att inte okritiskt svälja säljsnacket och evengelisternas budskap om Jaiku, Twitter och del.icio.us. Den stora majoriteten av väljare och konsumenter är fortfarnade inte där, så en ordentlig analys och en insatt kund är extremt viktig. På det sättet skiljer sig alltså inte de sociala medierna från andra kanaler, men min uppfattning är att det just nu slösar väldigt mycket pengar av okunniga marknads- och kommunikationschefer som ännu knappt lärt sig sälja på det gamla vanliga internet 1.0. Att det öppnar upp för en mängd bondfångare är uppenbart, frågan är bara när det slår tillbaka.

Kulturjournalistik i det nya milleniet

DN Kultur, denna underbara massmördarförhärligande publikation, rapporterar idag att sammanlagt 30 amerikanska filmkritiker fått sparken under de senaste två åren.

DN analyserar inte det här närmare, vilket är deras problem. Det här är givetvis en följd av den nya teknik som finns och de nya sätt som människan anpassat sig till när det kommer till att söka information. Att en tidning ska ha en uppblåst filmkritiker som sitter och tycker till är helt förlegat. Varför ska jag lyssna på någon som sitter och analyserar amerikansk slapstick utifrån überakademiska teorier om kulturellt kapital och annat crap när jag kan läsa en bloggare som jag vet tycker om ungefär samma filmer som jag?

Vem som helst förstår att det blir fånigt, de breda folklagren är inte särskilt intresserade av sådant, de vill ha tips om vilka filmer de ska se. Tati är inte roligare än Superhero the movie, inte på något sätt. Nu tycker givetvis jag också att den sistnämnda är skräp, men ibland har även skräpfilmer ett värde. En torsdagkväll efter jobbet så är valfri Steven Seagal-film precis så mycket som jag klarar av att ta in intellektuellt.

Det är det här som är knäckfrågan när det kommer till varför filmkritikerna inte längre är intressanta. De har så distansierat sig från hur folk ser på film och konsumerar kultur så istället för att titta på en film utifrån i vilken situation den är bra, så har de ägnat 60 år åt att hitta objektiva kriterier för vad som är bra kultur och stor konst och försökt pracka på detta på sina läsare.

I takt med att internets funktion som åsiktsgenererande maskin har ökat (i takt med bloggandet) så har också dagstidningarnas minskat. Musikindustrin står inför samma nya konkurrenssituation, de har inte löst problemet på ett vettigt sätt, men till skillnad från den tryckta median så har de i alla fall insett - och erkänt - problemet.

Om inte tidningarna inser att deras roll har förändrats, och att deras åsiktsskaparmonopol är dött, så kommer också de dö sotdöden. Maria Schottenius kommer att sitta i en källare och producera ett kulturfanzine läst av 100 personer utan uppkoppling, lite som en Fransciskanermunk som post Gutenberg envisades med att fortsätta handskriva böcker och försökt sälja dem till en masspublik till ett pris tusenfalt högre än den massproducerade varianten av samma bok.

Allt jag har att säga till de stackars arbetslösa filmkritikerna är: Skyll er själva. Ni har skapat problemet själva och nu har ni att anpassa er eller dö.