Fly me to the moon and back

Flygbolaget Ryan Air, transportbranschens svar på tidningen Moore, har lyckats provocera fram en ordentlig metadebatt. Detta genom att dels publicera en annons med en kvinna i traditionell fetish-skoluniform, dels genom att skita i ERK:s dom angående annonsen och dels genom att i ett pressmeddelande kalla den folkpartistiska riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson för "Boring Birgitta".

Personligen så undviker jag Ryan Air så långt jag kan. Ryan Air är ett skitbolag som flyger den EPA-traktoråkande klassen, de som trivs med att behandlas som boskap. Jag tror därför inte att annonsen eller den efterföljande debatten kommer att på något sätt skada dem i deras målgrupp, snarare tvärtom.

Det som är intressant, och som väcker ett par branschspecifika frågor, är Ryan Airs PR-konsults behandling av frågan. När Ebba Göranzon på Andréasson PR intervjuas av Dagens Media så tar hon mer eller mindre öppet avstånd från flygbolagets agerande. Det är inte okej.

Om jag betalar en PR-konsult dyra pengar för att driva mina frågor så förväntar jag mig att de jobbar för mig, eller slutar jobba för mig. Det finns inga mellanting. Många har en bild av PR-folk som obotliga cyniker som på Kjell Bergkvist-manér gör vad som helst för pengar. På många sätt är detta sant och ska också vara sant.

Om man ska jobba med kommunikation så måste man i stor utsträckning ha flexibla moraliska värderingar och se uppdraget som viktigare än ens egna personliga åsikter. Alternativet är att förklara för kunden att man inte står bakom detta och då också ta konsekvensen och avsäga sig uppdraget med de monetära förluster detta beslut innebär. Det går inte att äta kakan och ha den kvar, något de flesta andra branscher insett för länge sen.