Våren -68, 40 år senare

Idag högtidlighåller de flesta tidningar "revolutionsvåren" 1968. Det är en period i historien som vi alla ska vara tacksamma över att den har ägt rum. Utan den hade vi sannolikt haft ett mycket torftigare och sämre samhälle.

Revolutionen i sig förändrade givetvis ingenting, i västvärlden i alla fall. Öststaterna blev givetvis lidande av att vänsterungdomarna i Frankrike, Sverige m m blundade för de sovjetiska övergreppen och hyllade kamrat Stalin. Vietnam gick ju också åt helvete, det är först nu som landet börjat hämta sig och den hårt prövade befolkningen där börjar få lite frihet och marknadsekonomi. Kina gick det också sådär för, kamrat Mao lekte kulturrevolution och tog livet av ett par miljoner kineser. Sen har vi också Nordkorea, Kambodja och ett antal länder i Afrika som det inte heller gick så bra för. Men de fick ju i alla fall stöd i sin misär av en samling medelklassungdomar i västeuropa. De som idag svälter i Zimbabve är sannolikt väldigt glada över att kårhuset ockuperades, det gör det hela mer värt det.

Det brukar sägas att det inte är de onda människornas ondska som är problemet, utan de goda människornas tystnad. 1968 var ett år då de goda människorna faktiskt började säga ifrån. Vänstervågen födde ett nytt tänkesätt där det gamla började ifrågasättas, ju fler FNL-aktivister och Proletärenförsäljare som befolkade stadens gator desto mer bereddes marken för liberala tänkare som Milton Friedman. De högljudda kraven på socialism och förtryck födde tankar hos mannen på gatan, vilket ledde fram till krav på mindre statligt inflytande, mindre merkantilism, mer globalisering, mer kapitalism.

Nicolas Zarkozy har vittnat om att hans politiska engagemang föddes i en anti-revolutionsdemonstration 1968. Ronald Reagan och Margaret Thatcher valdes som en direkt följd av folks avsmak inför 68-generationens korkade idéer och diktaturfantasier, något som lett fram till att Storbritannien och USA nu har ett välstånd som ligger ljusår före bland annat vårt Svenska.

Så idag är en dag att fira, den här dagen för förtio år sedan lades grunden för det som skulle vara slutet för all socialistromantisering. Ge det ett par decennier till så kommer de sista romantikerna ha dött ut helt, då kan vi som är kvar ägna oss åt att helhjärtat fortsätta bygga en bättre värld istället för att tjafsa med tokiga ögonläkare eller kulturskribenter.