Kulturjournalistik i det nya milleniet

DN Kultur, denna underbara massmördarförhärligande publikation, rapporterar idag att sammanlagt 30 amerikanska filmkritiker fått sparken under de senaste två åren.

DN analyserar inte det här närmare, vilket är deras problem. Det här är givetvis en följd av den nya teknik som finns och de nya sätt som människan anpassat sig till när det kommer till att söka information. Att en tidning ska ha en uppblåst filmkritiker som sitter och tycker till är helt förlegat. Varför ska jag lyssna på någon som sitter och analyserar amerikansk slapstick utifrån überakademiska teorier om kulturellt kapital och annat crap när jag kan läsa en bloggare som jag vet tycker om ungefär samma filmer som jag?

Vem som helst förstår att det blir fånigt, de breda folklagren är inte särskilt intresserade av sådant, de vill ha tips om vilka filmer de ska se. Tati är inte roligare än Superhero the movie, inte på något sätt. Nu tycker givetvis jag också att den sistnämnda är skräp, men ibland har även skräpfilmer ett värde. En torsdagkväll efter jobbet så är valfri Steven Seagal-film precis så mycket som jag klarar av att ta in intellektuellt.

Det är det här som är knäckfrågan när det kommer till varför filmkritikerna inte längre är intressanta. De har så distansierat sig från hur folk ser på film och konsumerar kultur så istället för att titta på en film utifrån i vilken situation den är bra, så har de ägnat 60 år åt att hitta objektiva kriterier för vad som är bra kultur och stor konst och försökt pracka på detta på sina läsare.

I takt med att internets funktion som åsiktsgenererande maskin har ökat (i takt med bloggandet) så har också dagstidningarnas minskat. Musikindustrin står inför samma nya konkurrenssituation, de har inte löst problemet på ett vettigt sätt, men till skillnad från den tryckta median så har de i alla fall insett - och erkänt - problemet.

Om inte tidningarna inser att deras roll har förändrats, och att deras åsiktsskaparmonopol är dött, så kommer också de dö sotdöden. Maria Schottenius kommer att sitta i en källare och producera ett kulturfanzine läst av 100 personer utan uppkoppling, lite som en Fransciskanermunk som post Gutenberg envisades med att fortsätta handskriva böcker och försökt sälja dem till en masspublik till ett pris tusenfalt högre än den massproducerade varianten av samma bok.

Allt jag har att säga till de stackars arbetslösa filmkritikerna är: Skyll er själva. Ni har skapat problemet själva och nu har ni att anpassa er eller dö.