Kort text om klyftor

DN rapporterar idag att klyftorna mellan rika och fattiga kommuner växer. Det som dock inte nämns i artikeln utan man är tvungen att läsa ut själv är det faktum att alla har fått det bättre mellan mätperioderna.

Inkomstskillnader är i grunden bra, det ger människor något att sträva efter. Man ska aldrig underskatta avundsjukan som drivkraft. Det enda sättet att minimera klyftor mellan olika grupper är att göra som vänstern vill, se till att alla får det dåligt. Lite som i Zimbabwe alltså.

Sensei vs Sensei

Ett årligen återkommande inslag i den ankdamm som är Sveriges medievärld är bråket mellan K-G Bergström och Lars Adaktusson. Nu senast har K-G lackat ur på att statsminister Reinfeldt valt att gästa säsongsöppningen av Adaktussons program i TV 8 och kommenterar det på följande vis enligt Dagens Media:

"- Han (Fredrik Reinfeldt) ställer till och med upp i små kanaler med liten publik. Det är uppenbart att man är desperat och beredd att göra allting."

Det ligger en hel del i det, i mitt tidigare jobb så var jag med om en hel del kriser som skulle hanteras mediemässigt. Detta löstes vanligtvis med att någon av de högre cheferna deltog i något TV 8-program, sen såg man det som löst och trodde att myndighetens bild var ute bland "allmänheten". Jag har stött på det här beteendet på andra ställen också i form av annars sansade PR- och informationsmänniskor som tror sig ha uppnått något genom att få in ett inslag i TV 8 eller SVT 24. Alla som kan räkna inser dock snabbt att man lika gärna kunde ha skitit i det. Lars Adaktussons program på TV 8 når enligt MMS 20.000 personer, vilket väl motsvarar en tittare i urvalet.

Samhällsprogram är generellt sett rätt trista historier, men man får väl konstatera att den här sortens beefs mellan medelålders politiska reportrar trots allt livar upp det hela lite. Publikmatchen vinner K-G på walk over med nästan 900.000 tittare. jag tror dock att en riktig grudge match dem emellan, Lucha Libre-style, hade kunnat bli en riktig succé. Frågan är väl bara vilken av kanalerna som tar upp pucken och arrangerar det?

God is in da house!

Väckelsemöte, epilepsikonferens eller mosh pit? Avgör själv.

Fidel ryter till

Fidel Castro gör en tydlig markering mot den imperialistagent till tae kwan do-domare som vågade diskvalificera en kuban. Bra där Fidel, sånt kan ju inte accepteras hur som helst, för hur ska då världsrevolutionen kunna genomföras?

Been there, done that, bought the t-shirt

När jag i morse gick in och i vanlig ordning kollade mitt Facebook-konto så ser jag att en av mina bekanta, i övrigt en sund liberal själ, planerar att delta i "Buy nothing day" den 28:e november. Buy nothing day arrangeras av organisationen Adbusters, en samling kanadensare som inte gillar storföretag och konsumerism. Rörelsen älskas givetvis av kapitalismens fiender och de Naomi Klein-kramande idioter som sitter och trycker på landets kultursidor.

Som vanligt så är givetvis all nordamerikansk kultur och anti-kultur oändligt mycket bättre och professionell än sina svenska motsvarigheter. Adbusters webbsida är grymt proffsigt gjord och till och från riktigt rolig i sin samhällskritik. Där Adbusters producerar välskrivet material producerar Attac Sverige och Yelah.net taflliga texter som andas högstadieuppsats. Där adbusters har skribenter som känns som sjukt snygga hipsters hämtade från en American Apparel-annons så skrivs deras svenska motsvarigheter av ängsligt småfeta militanta lesbianer med runda glasögon. Det ska vi vara glada över, för fula människor har aldrig lyckats förändra någonting. Revolution kräver karismatiska ledare, inte Åsa Lindeborg-typer.



Buy Nothing Day kan ses som en trevlig manifestation och en förhållandevis harmlös protest mot konsumtionssamhället. Men det är det givetvis inte, i så fall hade jag inte bemödat mig att skriva om det. Dagen, och medföljande väskdebatter, är ett hot mot vår livsstil och mot hela fundamentet i vårt samhälle. Att folk köper saker är det som gör västvärlden framgångsrik. Utan konsumtion ingen välfärd, inga arbeten och inte heller någon offentligt finansierad kultur. Om alla slutade köpa nytt skulle vi alla tvingas leva som afghanska getfarmare, samhället skulle förvisso bli mer jämställt men enbart på grund av att alla skulle få det in i helvete dåligt.

Så, istället för att delta i buy nothing day, fira ditt välstånd med att unna dig något fint. Det är du värd, och om inte annat så bör du tacka konsumtionssamhället för allt det har gett dig genom att spendera delar av lönen på meningslös lyx.

Om du känner dig på ett ironiskt humör så kan jag rekommendera Buy nothing day-T-shirten för endast 40,99 dollar.

Sosselogik deluxe

Aftonbladet har räknat fram att genomsnittsmedborgaren i reella tal har förlorat pengar sedan förra året. Detta trots regeringens skattesänkningar för löntagare. Sedan förra året har olje- och matpriserna skenat och räntorna har höjts p g a den internationella konjunkturdippen.

Aftonbladets briljanta analytiker Lena Mellin förklarar i en kommentar till detta att Reinfeldt kommer att få betala för det i nästa val. Så, många saker blir dyrare för vanliga människor, något som regeringen försöker kompensera med skattesänkningar för att samma människor ska få mer pengar i plånboken och faktiskt kunna leva utan att tigga tillbaka sina egna pengar från staten. Detta ska bestraffas genom att regeringen röstas bort och Lars Ohly med anhang kommer in i stället och höjer skatterna.

Den som kan förklara logiken i det där förtjänar ett nobelpris i ekonomi. Lena Mellin å andra sidan förtjänar en Darwin Award.

Någon som uppvisar liknande logisk förmåga är den s.k. "Gryningspyromanen" som bland annat eldat upp en knivfabrik för att han ville lämna en vink till polisen (kniv baklänges) och en glassfabrik (man suger på glassar - polisen suger).

I artikeln är prof. Sten Rönnberg, psykolog, intervjuad. Han ger en förklaring till gryningspyromanens beteende:

"– Det kan handla om en rent kriminell handling, svagbegåvning eller dålig social färdighet, att man blir arg på en viss grupp i samhället."

Någon mer än jag som tycker att citatet också stämmer väl in på de flesta vänsterpartister och vänstersossar man träffat genom åren och att det kan förklara den missunsamhet de visar mot folk som lyckats bättre än de?

Man kan alltid hitta humor i enfalden

Saxat från artikelkommentatorsfältet på Dagens Media appropå att en fotograf fakturerat Blondinbella efter att hon använt en av fotografens bilder på sin blogg:


JENNYFER, tisdag 19 augusti 2008:
Så jäkla löjligt! I framtiden kommer det inte att finnas några fotografer, all kommer att ta bilder från internet.

Dagens hycklare

Utmärkelsen går idag till Aftonbladet. Det är uppenbarligen okej att pryda löpet med en 13-årig flicka som fått se sin bästa kompis bli mördad och våldtagen, men inte okej av SVT att intervjua en gråtande Susanna Kallur. Kvällspressens logik och moraliska kompass är som vanligt oantastlig.

Tolv anledningar till varför OS suger

Till skillnad från olympiska spelen så är det här ett väldigt bra OS.

Jag har aldrig varit något fan av hoppa-kasta-spring-sporter, så OS är verkligen inget för mig till att börja med. Jag tänker ändå utifrån en samling objektiva kriterier ge er tolv anledningar till varför OS suger. Utan att överhuvudtaget beröra demokratiunderskottet i Kina.

1) Brottningen. Lite dubbelt här då Ara Abrahamian har varit den enda underhållningsfaktorn i OS. Men på det hela taget så är det så katastrofalt dåligt att en så korrumperad sport får tillåtas delta i spelen.

2) SOK. Sveriges Olympiska Kommité har bevisat sig vara lama fittor som fördömer Aras beteende efter OS-bronset. Som olympier förväntas man alltså inte stå upp för sig själv utan acceptera skit i sann "olympisk anda". Jag har svårt att de att en brottare i det antika Grekland hade tagit samma behandling. Han hade förmodligen slitit halsen av den flinande funktionären. Det hade varit sann olympisk anda.

3) Rodden. Av någon anledning så finns det tiotusen olika roddgrenar, alla lika värdelösa och ointressanta. Det borde rimligtvis bara finnas en gren. Typ kanot.

4) Simningen. Ungefär samma anledning här. Tidningarna tycker att Michael Phelps är så fantastisk med sin stora samling guld. Inte så svårt att göra den bedriften om man är bäst i världen i sin gren och kan plocka förtiarton medaljer per OS.

5) Susanna Kallur. Hon ramlade. Kass. Prova att vara bäst när det gäller nästa gång vet jag. Ingen Svensk paradgren direkt, det kommer sannolikt inte bli bättre av att SOK fördömer den enda idrottare som faktiskt var det och såg allt annat än ett guld som en besvikelse. Det är INTE kul att bara få vara med. Gå för att vinna eller stanna hemma.

6) Tae Kwan Do. En av få kampsporter som är med på programmet, dessvärre så har man då satt in en sport med taniga snubbar i fula mössor som flaxar med benen. I övrigt samma problem som med brottningen. TKD är alldeles för mycket en bedömningssport vilket har lett fram till den okontrollerade stilen där slag inte ger poäng. Lägg in Muay Thai, knock down-Karate eller MMA istället, jag är säker på att grekerna hade uppskattat det mer.

7) Alla meningslösa sporter som ingen jävel egentligen bryr sig om som får alldeles för mycket TV-utrymme. Dubbeltrap någon? Singelsculler? Ping Pong? Badminton? Gång?

8) Fotbollen. Idiotregler om vilka som får vara med och spela. Skippa skiten eller kör det ordentligt. Det blir enbart larvigt när man av någon anledning inte tillåter proffs i just den sporten medan man gör det i alla andra.

9) Boxningen. Poängboxning är larvigt. Låt folk slå på varandra ordentligt istället. Det är det de vill och gör bäst. De vita prickarna på handskarna ser också otroligt lama ut.

10) Kvasikinesisk skrift. Nej, det är inte roligt att trycka rubriker i asiatiskt inspirerad stil. Det ser bara larvigt ut. Inte riktigt lika illa som orgierna i felaktigt z-användande när Zlatan har gjort någonting, men ändå riktigt fånigt och väldigt, väldigt långt ifrån innovativt.

11) OS-maskoten. Den ser ut som en väldigt obehagligt ådrad kuk. Riktigt stört.

12) Lasse Anrell. Kommentarer överflödiga.

R.I.P. Nitty Gritty

Enligt Dagens Handel har delägarna i butikskonceptet Nitty Gritty lämnat in en konkursansökan. Det är trist. Nitty Gritty var en butik som stack ut. Likaså var delägarna Hugo Bergström och Peter Åsbrink människor som vågade satsa, och satsa stort. Oavsett konkursens utgång så ska man inte glömma att de faktiskt lyckades göra en av Södermalms tråkigaste gatstumpar intressant under ett par år.

Jag kan nog känna att NG blev lite för avant garde för mig på slutet, eller så är det jag som blev för gammal och för fet. Hursom, det Nitty Gritty hade som få andra klädbutiker har är dock kompetent personal som gillar det de gör och bryr sig om mig som kund utan att försöka sälja genom att ge mig dåligt samvete. Nitty-personalen representerade en yrkesstolthet som finns att finna på få ställen nuförtiden. För att ha skapat allt detta ska Hugo och Peter känna sig stolta, hoppas att de kommer tillbaka med något nytt och expanderar i en mer realistisk takt nästa gång.

Revenge of the kulturmongos

Kulturvänstern är den här bloggens absoluta hatobjekt. Jag kan inte nog uttrycka mitt förakt över dessa människors enkelspårighet, förutsägbarhet och totala brist på självdistans. En person som jag själv haft en medial dust med är Jan Öberg, en självförklarad fredsforskare. Som de flesta av den sorten så hatar han judar och tycker att västvärlden skulle lägga ner vapnen så att talibanerna kan ta över. Idag har karln fått utrymme på Aftonbladets debattsida för att försvara poeten Karadzic.

Föga överraskande så ignorerar han alla de folkrättsbrott och folkmord som serberna begick under balkankriget i syfte att återigen smutskasta USA. Att vi låter skattepengar finansiera "människor" som Jan Öberg är en skam för Sverige. Det enda rimliga vore att smörja in idioten med tjära och fjädrar och dumpa honom i Srebrenica. C*nt.

FRA skiter ner sig

Inte för att Liza Marklund är världens mest trovärdiga journalist, snarare tvärtom, men den här texten är onekligen ett rätt kul inslag i FRA-debatten som i övrigt verkar ha lagt sig rätt rejält på sistone.

Mer politik och populärkultur

I veckan gick ett avsnitt av TV-serien Cold Case där handlingen i korthet gick ut på att en snubbe förlorade allt och sen började tillverka bomber och sprängde folk som hade förorättat honom. Det var ett butiksbiträde som sålt en undermålig produkt made in china, hans brorsa som jobbade på en bank som sett till att hans huslån förföll så att ett byggföretag skulle kunna köpa upp hans föräldrahem, någon som inte gett hans dotter tillräcklig vård och utöver dem även en tidigare chef som gett bombmannen sparken.

Anledningen till att han fick kicken var att hans kunskaper blivit föråldrade och att hans jobb skulle gå till en indier som jobbade för halva priset. Kort sagt typiskt amerikansk anti-frihandelspropaganda och rädsla för framsteg och konkurrens. På många sätt påminner det här om mitt förra inlägg om filmen "This is England" i det att en allmän motvilja mot globaliseringen manifesteras i populärkulturen.

Globaliseringen är något som skrämmer många amerikaner, många européer känner också skräck inför samma fenomen, dock på lite annorlunda sätt. Det som förenar kontinenterna är att vi försöker använda samma strutsliknande metoder för att försöka motverka situationen. Jobb ska hindras att försvinna utomlands med hjälp av tullar och andra handelshinder. Barack Obama är en mästare i disciplinen, likaså Frankrikes president Sarkozy.

Problemet med den inställningen är givetvis att ingenting blir bättre av att man hindrar handeln. Handel är det enda effektiva sätt mänskligheten känner till för att förhindra krig, minska misstänksamhet mellan folkslag och utrota den globala fattigdomen. Tullar, handelshinder, förstatliganden och protektionistisk valutapolitik verkar på precis motsatt sätt. Fråga bara befolkningen i Zimbabwe.

För ovanlighetens skull har en Kristdemokrat förstått frågan, Göran Hägglund föreslår på DN Debatt att man ska få skattelättnader för sparande till egen utbildning.

Det här är ett bra sätt att motverka fenomenet som den galne bombmannen i Cold Case råkade ut för. Idag är det alltför lätt att skaffa sig en utbildning, hamna på ett jobb, bli kvar där för länge och sen inse att man inte har det som krävs för att klara sig i konkurrensen från de med nyare utbildningar eller lägre lönekrav. Att i vuxen ålder sätta sig med studiemedel och genomgå en ny utbildning samtidigt som man har barn att försörja och dyra huslån är sällan en möjlighet.

Att istället införa generösa kompetenskonton som i princip tillåter folk att en gång var femtonde år ta ett par sabbatsår och läsa in ny kunskap är ypperligt. Detta kan med fördel dessutom kombineras med ett flexicurity-system av Dansk modell där LAS avskaffas i syfte att förbättra rörligheten på arbetsmarknaden. För det är trots allt så att det är få saker som gör att man tvingas lära sig lika mycket, och ifrågasätta sin egen tidigare kunskap, som att med jämna mellanrum byta jobb.

Modern life is rubbish

För någon dag sedan såg jag filmen "This is England", en film som hyllats unisont av svensk press. Som jag tidigare konstaterat så är filmrecensenter meningslösa och anakronistiska, detta är inte mindre bevisat av hur de betraktar This is England och andra filmer av samma art.

This is England handlar på ytan om Skinheads, det är kul. Skinheadkulturens utveckling från Northern Soul och Reaggae till rasism och fylleri är intressant, det är dessutom en av de mest välklädda rörelserna någonsin. Under ytan handlar dock filmen om Engelska filmskapares favoritämne, Thatcher-eran.

80-talet i England verkar generellt sett ha varit sådär. Kolgruvestrejker, konflikter mellan arbetare och polis, IRA-bombningar, fabriksnedläggningar, social utslagenhet, massimmigration, rasmotsättningar, public housing och så vidare. Det här har fött en hel våg av socialrealistisk film som med Ken Loach i spetsen fått göra tråkiga bajsfilmer som dissat Margaret Thatcher och sedan hyllats av socialistiska svenska "journalister".

Det som dock sällan nämns i filmerna är att situationen i Storbritannien givetvis inte skapades av Thatcher, snarare tvärtom. Hon var den första som såg problemets omfattning och vågade göra något åt det. Lite på samma sätt som att nittiotalets svenska privatiseringar och liebraliseringspolitik fått skulden för den kris som var i början av årtiondet. Ivrigt påhejad av ideologiskt färgade journalister och andra kommentatorer har alltså boten fått skulden för åkomman.

För som vem som helst kan se, särskilt om man tittar på filmer som handlar om den här tidseran, så har alla fått det mycket bättre sen dess. Ett par varv lades ner i Sverige, kolgruveindustrin tog stryk i Storbritannien, trist men nödvändigt. Det sämsta ett samhälle kan göra är att försöka med konstgjord andning för att få en gammal näring att överleva när omvärlden kan göra samma sak mycket billigare och effektivare, eller för den delen när en teknik blivit obsolet och ersatts av bättre metoder.

En jämförelse kan göras med en annan engelsk rörelse, Ludditerna. I samband med den industriella revolutionen ägnade dessa sig åt att slå sönder maskiner i protest mot att deras manuella arbeten försvann. I efterhand kan man konstatera att det var rätt skönt att de inte lyckades i sitt uppsåt. Jag och flera med mig slipper gärna bo med artonhundratalsstandard och föredrar att jobba på ett kontor framför att bryta kol med hacka och spade. Man kan också tycka att det hade varit bättre använd tid om de försökt lära sig sköta maskinerna istället för att slå sönder dem. Deras finansiella framtid hade hursomhelst varit bra mycket bättre om de hade gjort sålunda.

Å andra sidan så är ju inte logiskt tänkande en framträdande styrka hos vare sig den gamla eller den nya tidens ludditer vilket gör mig glad att det är Thatcher och inte de som haft politiskt inflytande.