Idag kom beskedet om att "tidningen" .SE läggs ner. Aftonbladet har plöjt ner 500 miljoner kronor i projektet och inte lyckats med annat än att skapa en av det här landets största redaktionella skitprodukter, om än i litet format.
.SE har lyckats med att vara totalt ointressant och innehållslös. Den har blandat det sämsta från bloggosfären med det sämsta från gammelmedia på ett sätt som måste vara världsunikt. Inte konstigt att Norrmännen till sist tröttnade och la ner den. Att så skulle ske kan knappast ha kommit som någon överraskning för någon efter att TV7 lades ner. Det är generellt svårt att få lönsamhet i medieprojekt idag, och jag utgår ifrån att ett par affärsutvecklare, chefredaktörer och VD:ar går till jobbet med sänkta huvuden idag.
Att .SE försvinner kan knappast sörjas av någon. TV7 tror jag däremot är en god grundidé, att driva en kanal som är för dagens ungdomar vad ZTV var för den ironiska generationen. TV7 som affärskoncept var (eller borde ha varit) inriktat mot Blondinbellas läsare, ytliga och osäkra ungdomar som dels behöver någon som berättar för dem vad de ska tycka och dels inte har så höga krav på kvalitet.
Sofi Fahrmans bländvita stomatolleende och botoxade ansikte passade som hand i handske in i detta, och med en stark mediepartner som Aftonbladet borde det inte ha gått att misslyckas. Det verkar dock ha spenderats alldeles för mycket pengar på projektet, och man har också bortsett från att jobba mer med att integrera TV-formatet i nya medier. De flesta videobloggar jag har sett har varit fruktansvärt ointressanta, däremot så tror jag att den första blogg-TV:n, när den kommer, kommer att ha stor möjlighet att lyckas och bli lönsam. Detta förutsatt att man engagerar folk som kan paralelljobba i flera medier samtidigt, inte är låsta i gammalt tänkande och som dessutom vågar satsa utan att skjuta över målet.
måndag 19 maj 2008
söndag 18 maj 2008
Vådan av att skjuta sig själv i foten
Efter att sjuksköterskestrejken har fortgått länge nog att äta upp en tredjedel av vårdförbundets strejkkassa så står nu syrrorna mer och mer ensamma. LO-förbunden som är fientligt inställda gentemot akademiker och inte vill att det ska löna sig att utbilda sig är emot, likaså är socialdemokraterna. Ledande miljöpartister har uttalat sig om att sjuksyrrorna tjänar för mycket (!) och de övriga akademikerförbunden är inte mycket att hålla sig i när det blåser hårt.
Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund kunde ha utnyttjat det momentum och den sympati man hade för att snabbt bygga goodwill och i alla fall få med sig ett par symboliska erkännanden från sin motpart SKL. Man kunde också ha uppmanat sina anställda att lämna de offentliga arbetsplatserna eller sträva efter att få knoppa av dem, något som hade gett syrrorna mer inflytande över sin arbetsplats och mer lön. Men icke. Anna-Karin Eklund väljer istället att första maj-tala hos Vänsterpartiet, och därigenom alienera sig med de övriga utbildade målgrupper som kunde ha varit värdefulla opinionsbildare och förespråkare för deras sak.
Följden av detta har blivit att sympatierna för sjuksköterskornas strejk är mer eller mindre utraderade, och sannolikt kommer det att leda till att de tvingas ge upp kampen inom kort utan en extra krona i lönekuvertet. Förhoppningsvis inser Eklund vilket misstag hon gjort och tar konsekvensen av det och avgår.
Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund kunde ha utnyttjat det momentum och den sympati man hade för att snabbt bygga goodwill och i alla fall få med sig ett par symboliska erkännanden från sin motpart SKL. Man kunde också ha uppmanat sina anställda att lämna de offentliga arbetsplatserna eller sträva efter att få knoppa av dem, något som hade gett syrrorna mer inflytande över sin arbetsplats och mer lön. Men icke. Anna-Karin Eklund väljer istället att första maj-tala hos Vänsterpartiet, och därigenom alienera sig med de övriga utbildade målgrupper som kunde ha varit värdefulla opinionsbildare och förespråkare för deras sak.
Följden av detta har blivit att sympatierna för sjuksköterskornas strejk är mer eller mindre utraderade, och sannolikt kommer det att leda till att de tvingas ge upp kampen inom kort utan en extra krona i lönekuvertet. Förhoppningsvis inser Eklund vilket misstag hon gjort och tar konsekvensen av det och avgår.
lördag 17 maj 2008
Vilken kanal sänder SVT:s begravning?
Efter att statstelevisionen beslutade sig för att televisera den mördade flickan Englas begravning så har debatten gått hårt. Det har skrivits debattartiklar emot, det har skrivits debattartiklar för, bloggosfären har gått i spinn och flickans familj har gått i taket och kan inte för sitt liv förstå hur människor kan vara så cyniska att de inte låter hela Sverige ta del av deras sorg.
Det sistnämnda kan ses som ett giltigt argument för att det var rätt av SVT att sända begravningen och att alla som har kritiserat det borde ha dragit igen brödhålet. Att tro det är dock givetvis helt fel, debatten i sig är ett tydligt bevis på SVT:s inkompetens och respektlöshet inför andra människors privatliv. Att familjen tackar ja till erbjudandet om att sända begravningen är i viss mån förståeligt, de är utom sig av sorg och vill kanalisera ut något positivt att den i övrigt djupt tragiska händelsen. Familjen bor i en liten skitig by mitt ute i ingenstans och har givetvis inte det kunnandet om massmedielogik och agendasättande i den publika sfären som de hade behövt för att tacka nej till erbjudandet och istället göra begravningen till en privat ceremoni.
SVT däremot, borde rimligtvis ha kunnat förutse precis vad som skulle hända. Det man frågar sig är vad SVT:s pressavdelning sysslat med i planerandet av detta. Har man avrått från sändning utifrån vad som komma skulle, eller har man på klassiskt PR-manér sett de enorma pressklippshögar som skulle komma ur sändningen och den konflikt som uppstått? Jag är normalt för cyniskt tänkande i reklam- och PR-sammanhang, men i det här fallet är det lite för magstarkt till och med för mig.
Efterspelet till sändningen har nu fortsatt med att SVT hotat satirsajten www.boyahed.com med stämning för att de publicerat en fejkad annons för DVD-utgåvan av Englas begravning. Det här är givetvis ytterligare en konsekvens som SVT kunde ha förutsett. Istället för att hjälpa familjen i sorgearbetet så har SVT istället fördjupat deras lidande, sannolikt på flit. De har dessutom gjort det med våra pengar utan att vi har någon som helst möjlighet att säga ifrån utan att för alltid tappa våra möjligheter att bli politiker (undantaget eventuella socialdemokratiska läsare givetvis, det funkade ju för Mona).
Sammanfattning: Först utsätter SVT Englas familj för Bingo Royal, sedan följer de upp det med att sända deras mördade barns begravning och utsätter dem för ett publikt helvete i syfte att dra upp sina tittarsiffror.
Slutsats: Lägg ner skiten och ge tillbaka de pengar det kostar att driva SVT till licensbetalarna så kan vi själva välja vilka kanaler vi ska köpa.
Det sistnämnda kan ses som ett giltigt argument för att det var rätt av SVT att sända begravningen och att alla som har kritiserat det borde ha dragit igen brödhålet. Att tro det är dock givetvis helt fel, debatten i sig är ett tydligt bevis på SVT:s inkompetens och respektlöshet inför andra människors privatliv. Att familjen tackar ja till erbjudandet om att sända begravningen är i viss mån förståeligt, de är utom sig av sorg och vill kanalisera ut något positivt att den i övrigt djupt tragiska händelsen. Familjen bor i en liten skitig by mitt ute i ingenstans och har givetvis inte det kunnandet om massmedielogik och agendasättande i den publika sfären som de hade behövt för att tacka nej till erbjudandet och istället göra begravningen till en privat ceremoni.
SVT däremot, borde rimligtvis ha kunnat förutse precis vad som skulle hända. Det man frågar sig är vad SVT:s pressavdelning sysslat med i planerandet av detta. Har man avrått från sändning utifrån vad som komma skulle, eller har man på klassiskt PR-manér sett de enorma pressklippshögar som skulle komma ur sändningen och den konflikt som uppstått? Jag är normalt för cyniskt tänkande i reklam- och PR-sammanhang, men i det här fallet är det lite för magstarkt till och med för mig.
Efterspelet till sändningen har nu fortsatt med att SVT hotat satirsajten www.boyahed.com med stämning för att de publicerat en fejkad annons för DVD-utgåvan av Englas begravning. Det här är givetvis ytterligare en konsekvens som SVT kunde ha förutsett. Istället för att hjälpa familjen i sorgearbetet så har SVT istället fördjupat deras lidande, sannolikt på flit. De har dessutom gjort det med våra pengar utan att vi har någon som helst möjlighet att säga ifrån utan att för alltid tappa våra möjligheter att bli politiker (undantaget eventuella socialdemokratiska läsare givetvis, det funkade ju för Mona).
Sammanfattning: Först utsätter SVT Englas familj för Bingo Royal, sedan följer de upp det med att sända deras mördade barns begravning och utsätter dem för ett publikt helvete i syfte att dra upp sina tittarsiffror.
Slutsats: Lägg ner skiten och ge tillbaka de pengar det kostar att driva SVT till licensbetalarna så kan vi själva välja vilka kanaler vi ska köpa.
fredag 16 maj 2008
Kulturjournalistik i det nya milleniet
DN Kultur, denna underbara massmördarförhärligande publikation, rapporterar idag att sammanlagt 30 amerikanska filmkritiker fått sparken under de senaste två åren.
DN analyserar inte det här närmare, vilket är deras problem. Det här är givetvis en följd av den nya teknik som finns och de nya sätt som människan anpassat sig till när det kommer till att söka information. Att en tidning ska ha en uppblåst filmkritiker som sitter och tycker till är helt förlegat. Varför ska jag lyssna på någon som sitter och analyserar amerikansk slapstick utifrån überakademiska teorier om kulturellt kapital och annat crap när jag kan läsa en bloggare som jag vet tycker om ungefär samma filmer som jag?
Vem som helst förstår att det blir fånigt, de breda folklagren är inte särskilt intresserade av sådant, de vill ha tips om vilka filmer de ska se. Tati är inte roligare än Superhero the movie, inte på något sätt. Nu tycker givetvis jag också att den sistnämnda är skräp, men ibland har även skräpfilmer ett värde. En torsdagkväll efter jobbet så är valfri Steven Seagal-film precis så mycket som jag klarar av att ta in intellektuellt.
Det är det här som är knäckfrågan när det kommer till varför filmkritikerna inte längre är intressanta. De har så distansierat sig från hur folk ser på film och konsumerar kultur så istället för att titta på en film utifrån i vilken situation den är bra, så har de ägnat 60 år åt att hitta objektiva kriterier för vad som är bra kultur och stor konst och försökt pracka på detta på sina läsare.
I takt med att internets funktion som åsiktsgenererande maskin har ökat (i takt med bloggandet) så har också dagstidningarnas minskat. Musikindustrin står inför samma nya konkurrenssituation, de har inte löst problemet på ett vettigt sätt, men till skillnad från den tryckta median så har de i alla fall insett - och erkänt - problemet.
Om inte tidningarna inser att deras roll har förändrats, och att deras åsiktsskaparmonopol är dött, så kommer också de dö sotdöden. Maria Schottenius kommer att sitta i en källare och producera ett kulturfanzine läst av 100 personer utan uppkoppling, lite som en Fransciskanermunk som post Gutenberg envisades med att fortsätta handskriva böcker och försökt sälja dem till en masspublik till ett pris tusenfalt högre än den massproducerade varianten av samma bok.
Allt jag har att säga till de stackars arbetslösa filmkritikerna är: Skyll er själva. Ni har skapat problemet själva och nu har ni att anpassa er eller dö.
DN analyserar inte det här närmare, vilket är deras problem. Det här är givetvis en följd av den nya teknik som finns och de nya sätt som människan anpassat sig till när det kommer till att söka information. Att en tidning ska ha en uppblåst filmkritiker som sitter och tycker till är helt förlegat. Varför ska jag lyssna på någon som sitter och analyserar amerikansk slapstick utifrån überakademiska teorier om kulturellt kapital och annat crap när jag kan läsa en bloggare som jag vet tycker om ungefär samma filmer som jag?
Vem som helst förstår att det blir fånigt, de breda folklagren är inte särskilt intresserade av sådant, de vill ha tips om vilka filmer de ska se. Tati är inte roligare än Superhero the movie, inte på något sätt. Nu tycker givetvis jag också att den sistnämnda är skräp, men ibland har även skräpfilmer ett värde. En torsdagkväll efter jobbet så är valfri Steven Seagal-film precis så mycket som jag klarar av att ta in intellektuellt.
Det är det här som är knäckfrågan när det kommer till varför filmkritikerna inte längre är intressanta. De har så distansierat sig från hur folk ser på film och konsumerar kultur så istället för att titta på en film utifrån i vilken situation den är bra, så har de ägnat 60 år åt att hitta objektiva kriterier för vad som är bra kultur och stor konst och försökt pracka på detta på sina läsare.
I takt med att internets funktion som åsiktsgenererande maskin har ökat (i takt med bloggandet) så har också dagstidningarnas minskat. Musikindustrin står inför samma nya konkurrenssituation, de har inte löst problemet på ett vettigt sätt, men till skillnad från den tryckta median så har de i alla fall insett - och erkänt - problemet.
Om inte tidningarna inser att deras roll har förändrats, och att deras åsiktsskaparmonopol är dött, så kommer också de dö sotdöden. Maria Schottenius kommer att sitta i en källare och producera ett kulturfanzine läst av 100 personer utan uppkoppling, lite som en Fransciskanermunk som post Gutenberg envisades med att fortsätta handskriva böcker och försökt sälja dem till en masspublik till ett pris tusenfalt högre än den massproducerade varianten av samma bok.
Allt jag har att säga till de stackars arbetslösa filmkritikerna är: Skyll er själva. Ni har skapat problemet själva och nu har ni att anpassa er eller dö.
fredag 9 maj 2008
Bra där Burma
Burma har som första nation någonsin vägrat visum till hjälparbetare från FN vilket givetvis är helt rätt tänkt. Det fattar ju vem som helst att de små kräken hade tänkt smyga sig in i Burma och bosätta sig där.
För vem vill inte leva i en militärdiktatur som mördar munkar till frukost, orsakar svält till lunch och drabbas av naturkatastrofer till middag?
För vem vill inte leva i en militärdiktatur som mördar munkar till frukost, orsakar svält till lunch och drabbas av naturkatastrofer till middag?
måndag 5 maj 2008
Den svenska modellen 6.66
Fackförbundet SEKO har av någon outgrundlig anledning dragit igång en kampanj där de lägger 7 millar av sina medlemmars pengar på att hitta på en massa trams om något de kallar för den svenska modellen 2.0. I korthet går kampanjen ut på att argumentera för mer statliga lösningar, mindre valfrihet och ett ökat skatteuttag från lågavlönade arbetare i transportsektorn som tydligen inte har förmåga att bestämma över sina egna pengar.
En sak som fascinerar är hur man så totalt har fuckat upp sitt bildval. Tågen som spårat ihop är Holländska tåg från ett statligt bolag, incidenten ledde sedan till att man beslutade att privatisera järnvägarna eftersom det offentliga inte klarade av att sköta dem. Den väg som inte är färdigbyggd är brasiliansk, ritad av en socialistisk arkitekt slash borgmästare, och är idag färdigbyggd. Telelinorna är från Island, det land i världen som har lyckats bäst med att privatisera telenätet. SEKO är inte direkt ansvarigt för detta utan det är givetvis "byrån" Arena, Johan Ehrenbergs lekstuga där han för skattepengar försöker leka reklam på socialistiskt vis, som har gjort bort sig å det grövsta.
Däremot kan, och bör, SEKO lastas för det sätt med vilket man handskas med sina medlemmars inbetalda pengar. Då särskilt för de i SEKO-kollektivet som inte håller med fackpamparna. D.v.s de arbetare som trivs med att få högre lön hos en privat arbetsgivare, de som inte vill betala extra för att ringa rikssamtal och de som tycker att det är najs att kunna åka bil till Danmark istället för att överbetala på en fyllefärja.
Engelsmännen har ett bra begrepp för människor som ägnar sig åt sådana här idiotkampanjer; C U N T S.
En sak som fascinerar är hur man så totalt har fuckat upp sitt bildval. Tågen som spårat ihop är Holländska tåg från ett statligt bolag, incidenten ledde sedan till att man beslutade att privatisera järnvägarna eftersom det offentliga inte klarade av att sköta dem. Den väg som inte är färdigbyggd är brasiliansk, ritad av en socialistisk arkitekt slash borgmästare, och är idag färdigbyggd. Telelinorna är från Island, det land i världen som har lyckats bäst med att privatisera telenätet. SEKO är inte direkt ansvarigt för detta utan det är givetvis "byrån" Arena, Johan Ehrenbergs lekstuga där han för skattepengar försöker leka reklam på socialistiskt vis, som har gjort bort sig å det grövsta.
Däremot kan, och bör, SEKO lastas för det sätt med vilket man handskas med sina medlemmars inbetalda pengar. Då särskilt för de i SEKO-kollektivet som inte håller med fackpamparna. D.v.s de arbetare som trivs med att få högre lön hos en privat arbetsgivare, de som inte vill betala extra för att ringa rikssamtal och de som tycker att det är najs att kunna åka bil till Danmark istället för att överbetala på en fyllefärja.
Engelsmännen har ett bra begrepp för människor som ägnar sig åt sådana här idiotkampanjer; C U N T S.
lördag 3 maj 2008
Våren -68, 40 år senare
Idag högtidlighåller de flesta tidningar "revolutionsvåren" 1968. Det är en period i historien som vi alla ska vara tacksamma över att den har ägt rum. Utan den hade vi sannolikt haft ett mycket torftigare och sämre samhälle.
Revolutionen i sig förändrade givetvis ingenting, i västvärlden i alla fall. Öststaterna blev givetvis lidande av att vänsterungdomarna i Frankrike, Sverige m m blundade för de sovjetiska övergreppen och hyllade kamrat Stalin. Vietnam gick ju också åt helvete, det är först nu som landet börjat hämta sig och den hårt prövade befolkningen där börjar få lite frihet och marknadsekonomi. Kina gick det också sådär för, kamrat Mao lekte kulturrevolution och tog livet av ett par miljoner kineser. Sen har vi också Nordkorea, Kambodja och ett antal länder i Afrika som det inte heller gick så bra för. Men de fick ju i alla fall stöd i sin misär av en samling medelklassungdomar i västeuropa. De som idag svälter i Zimbabve är sannolikt väldigt glada över att kårhuset ockuperades, det gör det hela mer värt det.
Det brukar sägas att det inte är de onda människornas ondska som är problemet, utan de goda människornas tystnad. 1968 var ett år då de goda människorna faktiskt började säga ifrån. Vänstervågen födde ett nytt tänkesätt där det gamla började ifrågasättas, ju fler FNL-aktivister och Proletärenförsäljare som befolkade stadens gator desto mer bereddes marken för liberala tänkare som Milton Friedman. De högljudda kraven på socialism och förtryck födde tankar hos mannen på gatan, vilket ledde fram till krav på mindre statligt inflytande, mindre merkantilism, mer globalisering, mer kapitalism.
Nicolas Zarkozy har vittnat om att hans politiska engagemang föddes i en anti-revolutionsdemonstration 1968. Ronald Reagan och Margaret Thatcher valdes som en direkt följd av folks avsmak inför 68-generationens korkade idéer och diktaturfantasier, något som lett fram till att Storbritannien och USA nu har ett välstånd som ligger ljusår före bland annat vårt Svenska.
Så idag är en dag att fira, den här dagen för förtio år sedan lades grunden för det som skulle vara slutet för all socialistromantisering. Ge det ett par decennier till så kommer de sista romantikerna ha dött ut helt, då kan vi som är kvar ägna oss åt att helhjärtat fortsätta bygga en bättre värld istället för att tjafsa med tokiga ögonläkare eller kulturskribenter.
Revolutionen i sig förändrade givetvis ingenting, i västvärlden i alla fall. Öststaterna blev givetvis lidande av att vänsterungdomarna i Frankrike, Sverige m m blundade för de sovjetiska övergreppen och hyllade kamrat Stalin. Vietnam gick ju också åt helvete, det är först nu som landet börjat hämta sig och den hårt prövade befolkningen där börjar få lite frihet och marknadsekonomi. Kina gick det också sådär för, kamrat Mao lekte kulturrevolution och tog livet av ett par miljoner kineser. Sen har vi också Nordkorea, Kambodja och ett antal länder i Afrika som det inte heller gick så bra för. Men de fick ju i alla fall stöd i sin misär av en samling medelklassungdomar i västeuropa. De som idag svälter i Zimbabve är sannolikt väldigt glada över att kårhuset ockuperades, det gör det hela mer värt det.
Det brukar sägas att det inte är de onda människornas ondska som är problemet, utan de goda människornas tystnad. 1968 var ett år då de goda människorna faktiskt började säga ifrån. Vänstervågen födde ett nytt tänkesätt där det gamla började ifrågasättas, ju fler FNL-aktivister och Proletärenförsäljare som befolkade stadens gator desto mer bereddes marken för liberala tänkare som Milton Friedman. De högljudda kraven på socialism och förtryck födde tankar hos mannen på gatan, vilket ledde fram till krav på mindre statligt inflytande, mindre merkantilism, mer globalisering, mer kapitalism.
Nicolas Zarkozy har vittnat om att hans politiska engagemang föddes i en anti-revolutionsdemonstration 1968. Ronald Reagan och Margaret Thatcher valdes som en direkt följd av folks avsmak inför 68-generationens korkade idéer och diktaturfantasier, något som lett fram till att Storbritannien och USA nu har ett välstånd som ligger ljusår före bland annat vårt Svenska.
Så idag är en dag att fira, den här dagen för förtio år sedan lades grunden för det som skulle vara slutet för all socialistromantisering. Ge det ett par decennier till så kommer de sista romantikerna ha dött ut helt, då kan vi som är kvar ägna oss åt att helhjärtat fortsätta bygga en bättre värld istället för att tjafsa med tokiga ögonläkare eller kulturskribenter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
