God jul på er!

We hate it when our friends become successful

Birger Schlaug kommer med en intressant åsikt på Svenskans Brännpunkt idag där han beklagar Miljöpartiets utveckling till att numera ingå i det socialistiska blocket istället för att vara blocköverskridande som ursprungstanken var.

Mp har onekligen fått genomslag för sina frågor genom åren, men har ju på det sättet också mer och mer kommit att bli en del av etablissemanget och därigenom tappat en stor del av sitt existensberättigande.

Birger är i dagsläget partilös, men vill med sin debattartikel uppmana till starten av ett nytt parti som tar Miljöpartiets gamla position som konsumtionskritiker och stoppare av tillväxten. I grund och botten är det givetvis helt absurt, om vi inte hade tillväxt så skulle det inte finnas möjlighet till utveckling och då skulle också klyftorna i världen cementeras.

U-länderna skulle inte få möjlighet att ta sig upp ur fattigdom och antalet krig skulle sannolikt öka dramatiskt vilket skulle leda till en negativ tillväxt. Negativ tillväxt skulle i sin tur leda fram till ännu mera ökade klyftor, minskade realinkomster för alla och en bra mycket tråkigare värld. Vissa idealister inom Miljöpartiet ser gärna en tillbakagång till tiden före förbränningsmotorn och har klara Amish-ideal. Fine by me, men försök inte tvinga på mig den livsstilen. Att dessutom förvägra stora delar av Asien och Afrika utveckling är också extremt egoistiskt.

Det Birger dock har en viss poäng i är det meningslösa med att "Amerikanska föräldrar dränker sina barn i kinesiskproducerade leksaker". Jag tror på konsumtion, jag till och med älskar konsumtion. Men, jag blir mer och mer skeptisk till den masskonsumtion som är norm. De kinesiska oljetunga plastleksakerna, H&M och annat crap är direkt skadligt utifrån flera olika perspektiv. Miljön tar onödigt mycket stryk och den goda smaken är på utdöende. En direkt konsekvens av detta är också att mycket yrkeskunnande har försvunnit i takt med att efterfrågan på kvalitetsprodukter har minskat exponentiellt med den mer utbredda konsumtionen.

Alla som äger en nål och en tråd tror att de kan bli skräddare, tobakister tror att det räcker med att ha en kontakt som säljer piratproducerade marlboro för att öppna en butik, tonåringar från Rotebro tror att det räcker med att se cool ut och tugga tuggummi för att kunna sälja stereoapparater.

Så, det som kan rädda världen är inte att vi slutar konsumera, utan att vi börjar konsumera reparerbar kvalitet istället för värdelös skit. Om sen några On Off-säljare svälter ihjäl på kuppen så må det vara värt det. Ingen kommer ändå sakna dem.

Tack FN, för ingenting alls

Idag fyller FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 60 år. So far har det gått sådär, FN har ju mest ägnat sig åt att låta räven vakta hönsgården. Men, vem vet, det kanske går bättre under de nästa 60 åren.

Be kind rewind

Om man är ett företag som säljer en möbel för 60.000 dollar, riktad till en målgrupp som har råd att äga 40 klockor av dignitet nog att placeras i en sådan pjäs, kan det inte då vara läge att satsa lite mer på webbdesignen?

Ärligt, den som gjort animationen på sidan borde få spö.

The truth? - You can´t handle the truth!

Många männsikor tror att tv är på riktigt, det är givetvis fel. TV-mediet är medievärldens svar på Baron von Münchhausen. Ett bra exempel på detta är TV-programmet "Sanningens Ögonblick" som med sin blandning av sensationer, smuts och exponerade hemligheter antagligen orsakat mången självpollution hos kvällspressens rubrikredaktörer.

Programmet har ett visst underhållningsvärde, det är svårt att inte hålla med om. MEN, om man tittar på det med statistikglasögonen på så inser man snabbt att det här är ett extremt styrt format där producenterna själva kan bestämma precis hur och när en deltagare ska åka ut.

Kanal 5 påstår själva på sin hemsida att lögndetektorn skulle ha en sannolikhet på 96%, något som givetvis inte stämmer. Wikipedia anger sannolikheten till runt 70%. Oavsett vilket som stämmer så är de sannolikheterna beräknade på frågor som det finns ett enkelt ja eller nej-svar på; mördade du kvinnan, åt du ägg till frukost, cyklade du till jobbet. Frågor av mer komplex karaktär där flera svarsalternativ är möjliga beroende på hur man menar kan givetvis inte hanteras av en sådan maskin.



Typexemplet på en fråga som är omöjlig att förutse resultatet på i en lögndetektor är den som Linda Rosing åkte ut på; "ångrar du att du gjorde slut med Micke". Det finns få som har brutit upp ett längre förhållande utan att ha dubbla känslor inför det, sannolikt till och med i de flesta fall där man har lämnat misshandelsförhållanden. Det finns helt enkelt något som i grunden gjorde att man tyckte om personen vilket gör ett uppbrott dubbelbottnat och inte möjligt att svara ett enkelt ja eller nej på.

Under inspelningen av sanningens ögonblick så får intervjuobjektet svara på totalt femtio frågor. Utifrån en enkel sannolikhetskalkyl kan man alltså sluta sig fram till att femton av de svaren skulle vara ej överrensstämmande med den sanning som intervjuoffret upplever. Detta förutsatt att vi tar wikis siffror, och att vi glömmer bort det ovanstående resonemanget, enligt kanal 5:s glädjekalkyl skulle fortfarande ett av svaren ge felaktigt utfall i förhållande till vad sanningen är.

Så, det blir alltså som sagt var väldigt lätt för producenterna att styra när en deltagare ska åka ut. Detta genom att se vilka frågor som personen tror att hon svarat sant på men detektorn ger felaktigt utslag på.

Låt personen erkänna ett par rediga pinsamheter och skicka sedan ut denne när hon förnedrat sig tillräckligt, men innan hon vunnit några pengar att tala om. En klassisk win/loose-situation där deltagare som tror att de enkelt ska plocka hem en kvarts miljon genom att ärligt erkänna sitt dåliga beteende blir redigt grovsalts-rövknullade av Kanal 5.

Det ironiska är dock att den här kunskapen på många sätt gör att programmet blir ännu roligare att titta på. Undrar vad det säger om mig egentligen?

När inget annat hjälper - spela kvinnokortet.

Efter Mona Sahlins tillträde som partiledare för socialdemokraterna så har partiets opinionssiffror nu börjat dala. Detta sannolikt som en konsekvens av att Mona saknar egen politik, pratar i floskler och inte klarar av att bestämma vilka hon ska samarbeta med.

Turerna kring den oheliga trekanten S-V-Mp har varit underhållande att följa, det ska sägas, men samtidigt skrämmande. Att överhuvudtaget fundera på vilka ministerposter som vid ett eventuellt maktskift skulle fyllas av eko-amish-fascisterna i Mp eller stalinisterna i V kan få den mest härdade skräckfilmsentusiast att göra på sig. Det sistnämnda blir en naturlig övergång till den förre V-ledaren Gudrun Schyman, numera FI!, som gör en klassiker i dessa tider; hon spelar kvinnokortet.

Väljarna ratar inte Mona Sahlin för att hon är oduglig eller otydlig, utan för att hon är kvinna. För att enkelt motbevisa att det skulle vara en plausibel förklaringsmodell så räcker det med att titta på Gudruns eget tidigare parti. Hur såg siffrorna ut före Gudrun, under Gudrun och efter Gudrun. Det faktum att Lars Ohly är man verkar inte direkt ha varit ett vallokomotiv för vänstern.

Många andra har skrivit mycket bättre än mig om den nya svenska kränkthetskulturen så jag ska inte vika ut mig alltför mycket om det, utan bara konstatera att det börjar bli lite tröttsamt. Snart är det synd om alla, och alla kan bortförklara sina tillkortakommanden och misslyckanden med att de blir diskriminerade. Invandrare, kvinnor, glasögonormar, tjocka och feta, smala och långa.

Det här fenomenet börjar allt mer bli ett samhällsproblem, för om allt alltid är någon annans fel, varför ska då jag anstränga mig för att utvecklas och bli bättre?

Grattis till SM-guldet Kalmar

Lite tidigt, men det är väl i princip klart. I brist på AIK så är KFF i toppen helt okej för mig. Men, en sak skulle jag vilja ha reda på, varför har Kalmar valt att ha en damtrosa i sitt klubbemblem?

Maddening cloud

Den fråga som dominerat de flesta diskussioner och debatter i kommunikationsbranschen har varit de sociala medierna. Hur fungerar de, och hur ska de användas? Få som har någon form av beställaransvar har klarat sig utan att få prata med PR-byråsäljare som erbjuder bloggbevakning eller nån annan tjänst relaterad till sociala medier.

Min erfarenhet so far är att få är bra på detta, utan de flesta byråer försöker bara hoppa på tåget utan att ha någon djuplodande kunskap. Generellt sett så är genomslagskraften i de sociala medierna svårmätt. Att bara värdera antalet träff blir totalt ointressant utan som köpare så är det viktigt att faktiskt se på kvaliteten i träffarna (de flesta som hittat till den här bloggen har t.ex. kommit hit genom att googla på "Natascha Peyre + fitta") och dessutom som alltid, mäta effekt.

Ger det någon markant ökad försäljning att skänka ett par jeans till Blondinbella? Genererar man fler röster till ett parti genom att ha en egen YouTube-kanal?

En som vågar svära i kyrkan och påstå att de sociala medierna är överskattade är Christian Ekström på Sund Kommunikation. Han har en poäng, utöver att PR-byråerna handskas väldigt oplanerat med bloggare så är det också sannolikt så att de svenska partierna överskattar nyttan med de sociala mediernas påverkansfaktor i en svensk kulturell kontext.

Jämförelser med Usa blir lätt ointressanta eftersom den politiska kulturen i länderna skiljer sig så pass mycket åt. Det engagemang för enskilda kandidater som finns i Usa finns inte i Sverige. Amerikaner tenderar generellt sett att rösta FÖR något medan jag vågar påstå att svensken i stor utsträckning snarare röstar för att hon/han är EMOT något. Detta faktum gör att det är svårt att skapa rally points på webben på samma sätt som till exempel Obama gjort.

Ett problem med bloggare och bloggosfären generellt sett är att det i teorin är ett interaktivt medium, men i praktiken så är det snarare så att bloggarna är ensamma megafoner som skriker rakt ut. Det gäller särskilt för de politiska bloggarna. Modebloggarna och de som har målgrupp unga tjejer är interaktiva i mycket högre grad. Kommentatorsfälten i dessa bloggar fungerar som bekräftelsemarkörer för läsarna. Man hittar vänner, känner sig som en del i ett större sammanhang och kan komma närmare sina idoler på ett helt annat sätt än vad den äldre generationen har kunnat göra (groupies oräknat).

Att det kommer att finnas kraft i de sociala medierna finns det ingen tvekan om. Det som bör göras är dock att inte okritiskt svälja säljsnacket och evengelisternas budskap om Jaiku, Twitter och del.icio.us. Den stora majoriteten av väljare och konsumenter är fortfarnade inte där, så en ordentlig analys och en insatt kund är extremt viktig. På det sättet skiljer sig alltså inte de sociala medierna från andra kanaler, men min uppfattning är att det just nu slösar väldigt mycket pengar av okunniga marknads- och kommunikationschefer som ännu knappt lärt sig sälja på det gamla vanliga internet 1.0. Att det öppnar upp för en mängd bondfångare är uppenbart, frågan är bara när det slår tillbaka.

Fly me to the moon and back

Flygbolaget Ryan Air, transportbranschens svar på tidningen Moore, har lyckats provocera fram en ordentlig metadebatt. Detta genom att dels publicera en annons med en kvinna i traditionell fetish-skoluniform, dels genom att skita i ERK:s dom angående annonsen och dels genom att i ett pressmeddelande kalla den folkpartistiska riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson för "Boring Birgitta".

Personligen så undviker jag Ryan Air så långt jag kan. Ryan Air är ett skitbolag som flyger den EPA-traktoråkande klassen, de som trivs med att behandlas som boskap. Jag tror därför inte att annonsen eller den efterföljande debatten kommer att på något sätt skada dem i deras målgrupp, snarare tvärtom.

Det som är intressant, och som väcker ett par branschspecifika frågor, är Ryan Airs PR-konsults behandling av frågan. När Ebba Göranzon på Andréasson PR intervjuas av Dagens Media så tar hon mer eller mindre öppet avstånd från flygbolagets agerande. Det är inte okej.

Om jag betalar en PR-konsult dyra pengar för att driva mina frågor så förväntar jag mig att de jobbar för mig, eller slutar jobba för mig. Det finns inga mellanting. Många har en bild av PR-folk som obotliga cyniker som på Kjell Bergkvist-manér gör vad som helst för pengar. På många sätt är detta sant och ska också vara sant.

Om man ska jobba med kommunikation så måste man i stor utsträckning ha flexibla moraliska värderingar och se uppdraget som viktigare än ens egna personliga åsikter. Alternativet är att förklara för kunden att man inte står bakom detta och då också ta konsekvensen och avsäga sig uppdraget med de monetära förluster detta beslut innebär. Det går inte att äta kakan och ha den kvar, något de flesta andra branscher insett för länge sen.

Om alienation

DN Kultur har idag en kortare text om Sarah Palin och om hur den intensiva mobbningen av henne bland Hollywoodfolk och komiker kan fungera tvärtemot och skapa sympati för henne.

Det här är ett fenomen som är rätt typiskt Usa, det finns en ryggmärgsreflex som säger att så fort kultureliten är emot något så blir the average Joe för. Detta beror givetvis på att kultureliten i Usa är typiska latteliberaler, totalt ur fas med den övergripande kulturen i landet och dessutom har svårt att dölja sitt förakt för alla som bor utanför storstadsområdena och tjänar under 150 000 dollar om året.

Den svenska motsvarigheten till detta heter Svenskt Näringsliv, det är svårt att inte få lust att plocka upp AK47:an och den röda fanan när nån från Svenskt Näringsliv uttalar sig i debatten. De har en förmåga att vara dumma, plumpa och helt utan känsla för sin samtid. Deras sagoannonser är ett klockrent exempel på detta, man lägger enormt mycket pengar på att göra något som i slutändan blir helt kontraproduktivt. Jag älskar att konsumera, men efter att ha läst sagan om gumman som handlade för lite så övervägde jag allvarligt att gå Gröna Vågen och tälja barkbåtar i julklapp till vänner och familj.

Slutsatsen av detta är att vissa människor borde lära sig att hålla käften. Det är möjligt att de i många fall har rätt i det de säger, men sättet de säger det på gör att de bäst bör hålla sig utanför debatten.

Saker som irriterar mig del ett

Idag ringde jag företaget Com Hem för att säga upp mitt abbonemang hos dem. Deras skitbox har fungerat dåligt sen jag fick den och de är dessutom dyra. Kundtjänsten hade en fördel, de tjafsade inte och försökte inte behålla mig som kund. Sannolikt eftersom de själva vet om att de är värdelösa.

Det som däremot irriterade mig något enormt var att jag var tvungen att uppge mitt personnummer tre gånger. Först när jag satt i telefonkö, då ombads jag knappa in det för att få en "snabbare behandling". När jag väl kom fram till första instans så fick jag dock lämna det igen, för att sedan bli vidarebefodrad till nästa person som hanterade mitt ärende, dock först efter att återigen be om mitt personnummer.

Det här är inte ovanligt och inget ofog som är reserverat för Com Hem. Jag har varit med om det förr. I tider av ständiga rationaliseringar och effektiviseringar hos företag så kan man väl önska att någon, någon gång, faktiskt försökte rationalisera lite för mig som kund. Inte tvärtom.

The irony of it all

Det är allt lite underligt, att samtidigt som George W Bush är en av de amerikanska presidenter som expanderat den offentliga sektorn i störst utsträckning, så är Göran Persson den statsminister som genomdrivit flest liberala reformer i Sverige.

Det är något som inte stämmer i den ekvationen.

Meat is murder

Ideell reklam och kommunikation är aldrig lätt att jobba med. Det är ofta rätt abstrakta värden som ska säljas in och man har nästan alltid en pytteliten budget som gör att man blir beroende av mediers och byråers välvillighet för att få någon form av genomslag i sin argumentation.

Nyckeln till att lyckas få effekt med ideellt producerad reklam är att sticka ut så mycket man kan och vågar. Att inte maximera de uppmärksamhetsväckande faktorerna i kommunikationen är att be om att misslyckas. En organisation som har fattat detta är Djurens Rätt, som dunkar igång en skolkampanj med buller och brak.

Den samlade intelligensmaffian som ägnar sig åt att kommentera på Dagens Media och Resumé är föga förvånande negativt inställd. Det finns få saker som upprör så mycket som djurrättsaktivism, sannolikt för att de flesta människor har någon form av inre moralisk kompass som är inställd på att det inte är okej att mörda och tortera djur när det faktiskt finns bra vegetariska alternativ. För att då bekämpa den kognitiva dissonans som skapas av att man själv aktivt bidrar till just detta så tvingas man in i en mental position där man aktivt bekämpar de som är emot djurätande för att ge sitt eget dåliga beteende nån form av relevans och berättigande. Om de är dåliga så måste jag vara bra, typ.

Några av de jämförelser som gjorts är mellan veganism och nazism, kampanjen anklagas för att bidra till anorexia(!) och det har också dykt in ett par meningslösa påståenden om att Djurens Rätt borde tänka mer på de svältande barnen i Afrika.

Det här fanatiska motståndet mot att kämpa för att djur ska ha det bra kommer ursprungligen från den kristna idén om att människan har "fått" djuren av gud att göra vad vi vill med. Särskilt den katolska kyrkan har varit väldigt avogt inställd till vegetarianism p g a detta. Att inte äta djur ses som ett brott mot gud på samma sätt som att knulla utan avelssyfte, inte gå i kyrkan på söndagar eller att abortera ett foster som tillkommit efter att man blivit våldtagen av sin far.

Andra religioner, som islam och judendomen, har till och med stiftat särskilda lagar för hur man på plågsammast möjliga sätt ska ta livet av djuren innan man äter dem.

Nazistjämförelsen har liknande ursprung, dels så brukar det nämnas att Hitler var vegetarian och därför så får vegetarianism som fenomen en guilt by association-stämpel på sig. Dels så brukar resonemangen i Kd-kretsar gå kring att man genom att jämställa djur med människor nedgraderar människovärdet vilket i sig skulle leda till att det blir okej att slakta människor på samma sätt som man slaktar djur.

Det här är ju givetvis helt absurt, vi borde ha kommit såpass långt i vår civilisationsutveckling att vi slutar grunda vår lagstiftning, moral och åsikter på ett gäng 2000-år gamla sagoböcker.

I en kampanj av Djurens Rätt-typ så måste man därför utgå ifrån att det är bra att skapa polarisering för att uppnå en kommunikativ effekt. Man kommer reta upp en jävla massa människor samtidigt som man ändå väcker tankar hos andra om vad som är okej eller inte okej. Det kommer sannolikt vara så att en majoritet av de som hör av sig är negativa, det blir oftast så. De som gnäller och klagar är ändå inte påverkansbara från början så de bör, i alla fall i teorin, vara lätta att ignorera. Något som alla som inte jobbar med marknadsdriven kommunikation med tydliga säljmål alltid bör ha i bakhuvudet när en kampanj eller liknande är i genomförandefasen.

För min del så hoppas jag att Djurens Rätt står emot "folkstormen" och kör kampanjen fullt ut, den är tämligen klockren och berättar på ett pedagogiskt och bra sätt om vad det är vi dagligen gör med miljoner och åter miljoner djur.



Heifer whines could be human cries
Closer comes the screaming knife
This beautiful creature must die
This beautiful creature must die
A death for no reason
And death for no reason is murder

And the flesh you so fancifully fry
Is not succulent, tasty or kind
Its death for no reason
And death for no reason is murder

And the calf that you carve with a smile
Is murder
And the turkey you festively slice
Is murder
Do you know how animals die ?

Kitchen aromas arent very homely
Its not comforting, cheery or kind
Its sizzling blood and the unholy stench
Of murder

Its not natural, normal or kind
The flesh you so fancifully fry
The meat in your mouth
As you savour the flavour
Of murder

No, no, no, its murder
No, no, no, its murder
Oh ... and who hears when animals cry ?

Shut the fuck up!

PRO och andra socialdemokratiska kampanjorganisationer har gått ut i kamp mot den nya orättvisan: jobbskatteavdraget. Det är på något sätt symptomatiskt för Sverige och för gnällkärringarna i pensio-organisationerna att man inte har revolterat mot det perverterade svenska skattesystemet tidigare. Det är tydligen helt okej att betala över halva pensionen i lön, så länge som ingen annan bara behöver betala 49 %.

Det här är givetvis helt absurt, alla skatter i Sverige behöver sänkas, och sänkas rejält. Skatteavdragsträsket löses på lång sikt bäst med införandet av plattskatt med ett generöst grundavdrag. Det är en reform som verkligen skulle radera ut orättvisorna i skattesystemet och göra det mer likformigt och förutsägbart. Tills dess så är jobbskatteavdraget en mycket bra tillsvidarelösning. Ty, det är trots allt så att lönearbete är förenat med en mängd kostnader som man inte har som arbetslös, föräldraledig eller pensionär. Man behöver resa t o r jobbet, köpa mat, hålla garderoben uppdaterad m m.

Det må då vara hänt att pensionärerna tycker sig bli särbehandlade. Men å andra sidan så har ju de, som någon påpekat, betalat bra mycket mindre i skatt under sitt yrkesverksamma liv än vad vi gör idag. De har dessutom haft extremt generösa avdragsmöjligheter för sitt boende och tjänat på den höga inflationen som tidvis plågat vårt land. De bör alltså, om de har spelat sina kort rätt, sitta på en ordentlig förmögenhet i form av fastigheter.

Det som också måste påpekas en gång för alla är att om ingen jobbar så kommer heller inga pensioner utbetalas, så i det långa loppet tjänar pensionärerna på att den arbetsföra delen av befolkningen arbetar och betalar skatt. Något som i stor utsträckning stimuleras av jobbskatteavdraget.

Gör om, gör rätt

Om ett drygt år är det EU-val igen. Ett val som få bryr sig om och om man bryr sig om det så proteströstar man i stor utsträckning. Junilistan dansade förra sommaren, Sverigedemokraterna kommer sannolikt göra det i år.

Den gemene väljaren uppfattar EU-parlamentet som något oerhört abstrakt. Väljaren har i det fallet rätt. Parlamentets arbetsuppgifter, mandat och funktioner är högst oklara. Det bedrivs också väldigt mycket disco-arbete i parlamentet då det dels är allmäna missnöjesmänniskor som röstas in dit och dels antingen unga politiska talanger som ska skolas in eller äldre avdankade som får en plats tack vare lång och trogen tjänst.

Det speciella med EU-frågan är att den så totalt splittrar partilinjerna. Det är lika sannolikt att en moderat på valbar plats är EU-motståndare som att en miljöpartist är för. Det här gör det väldigt svårt att fatta ett beslut om vad och vem man ska rösta på. Om jag är Socialdemokrat och EU-vän så finns risken att jag med min röst skickar en vänstersosse som hatar EU och kommer in på personkryss, och om jag gillar en speciell miljöpartist som står halvlångt ner på listan så är jag ändå tvungen att rösta på partiet för att få en chans att få denne person in i parlamentet, något som är en högst osäker strategi då sannolikheten är stor att det är någon annan som till sist får fylla stolen.

Valet till EU-parlamentet är därför en möjlighet för Sverige att prova något helt nytt. Låt detta val vara det sista som bedrivs i partiform för att till nästa mandatperiod gå över till ett hundraprocentigt personval. Då individernas åsikter skiljer sig så mycket från partiernas i EU-frågan så är detta mycket mera lämpligt. Särskilt som det antal platser som ska tillsättas är såpass få.

Världens bästa krydda

Det var sjukt länge sen jag skrev någonting. Därför vill jag passa på att hylla världens bästa krydda: Oreganon. Oregano går att ha på nästan allt, den passar ypperligt till pizza, i såser och på sallader.

På sistone har jag dessutom upptäckt att denna kryddornas konung verkligen kommer till sin rätt tillsammans med stekt halloumi. Använd en grillpanna, häll på rikligt med olja, häll över massor av oregano, stek halloumin och vänd en gång. Vrid över lite svartpeppar och några stänk färsk citron över halloumin. Sen är det klart.

Så, gå nu ut och stek ost.

Destroy 2000 years of culture

På tidningen Fokus webbplats hittar jag en artikel av alltid eminente Kjell Häglund.

Han diskuterar där kulturkritikernas roll i den förändrade medieverkligheten och når ungefär samma slutsatser som jag gjort i ett tidigare inlägg, om än på ett stilistiskt överlägset sätt.

Det jag framförde i min tidigare post var just behovet av en differentierad kulturkritik där inte low brow längre ställs mot high brow. Bloggar och webbplatser med kommentatorsfunktion fyller till stor del den funktionen idag. Det är lättare att få en synpunkt från någon som delar ens egna kulturella referensramar istället för att låta en Rimbaud-älskare rescencera senaste Rambofilmen vilket naturligtvis blir totalt ointressant.

En sak som är väl värd att föras upp här är också att den syn vi idag har på hög vs lågkultur egentligen är rätt konstruerad. Om vi idag tittar objektivt på de farsartarde pjäser som skrivits av Moliere, Shakespeare och de gammelgrekiska dramatikerna så kan vi snabbt konstatera att de inte är särskilt high brow. Det som utmärker de pjäserna är snarare en överhetshäcklande prutt- och underlivshumor som ligger bra mycket närmare Stefan och Kristers revyer än vad vi traditionellt sett ser som Dramatenkvalitét.

Om man dessutom ser rent krasst på de tekniska möjligheterna vi har idag jämfört med vad tidigare kulturarbetare har haft så är det enkelt att dra en snabb slutsats. Om Shakespeare hade skrivit sina manus idag hade han inte gjort det till teaterscenen. Han hade skrivit för HBO.

Dagens hjälte

Är Kristoffer Gahlin som har anmält AIK till Konsumentombudsmannen för falsk marknadsföring.

Helt rätt, bara för att man är en fotbollsklubb så kan man inte bete sig hur som helst. Vi som följer ett lag är extremt trogna konsumenter, men det innebär inte att man kan behandla oss hur som helst. Det är en läxa som AIK måste lära sig.

Kort text om klyftor

DN rapporterar idag att klyftorna mellan rika och fattiga kommuner växer. Det som dock inte nämns i artikeln utan man är tvungen att läsa ut själv är det faktum att alla har fått det bättre mellan mätperioderna.

Inkomstskillnader är i grunden bra, det ger människor något att sträva efter. Man ska aldrig underskatta avundsjukan som drivkraft. Det enda sättet att minimera klyftor mellan olika grupper är att göra som vänstern vill, se till att alla får det dåligt. Lite som i Zimbabwe alltså.

Sensei vs Sensei

Ett årligen återkommande inslag i den ankdamm som är Sveriges medievärld är bråket mellan K-G Bergström och Lars Adaktusson. Nu senast har K-G lackat ur på att statsminister Reinfeldt valt att gästa säsongsöppningen av Adaktussons program i TV 8 och kommenterar det på följande vis enligt Dagens Media:

"- Han (Fredrik Reinfeldt) ställer till och med upp i små kanaler med liten publik. Det är uppenbart att man är desperat och beredd att göra allting."

Det ligger en hel del i det, i mitt tidigare jobb så var jag med om en hel del kriser som skulle hanteras mediemässigt. Detta löstes vanligtvis med att någon av de högre cheferna deltog i något TV 8-program, sen såg man det som löst och trodde att myndighetens bild var ute bland "allmänheten". Jag har stött på det här beteendet på andra ställen också i form av annars sansade PR- och informationsmänniskor som tror sig ha uppnått något genom att få in ett inslag i TV 8 eller SVT 24. Alla som kan räkna inser dock snabbt att man lika gärna kunde ha skitit i det. Lars Adaktussons program på TV 8 når enligt MMS 20.000 personer, vilket väl motsvarar en tittare i urvalet.

Samhällsprogram är generellt sett rätt trista historier, men man får väl konstatera att den här sortens beefs mellan medelålders politiska reportrar trots allt livar upp det hela lite. Publikmatchen vinner K-G på walk over med nästan 900.000 tittare. jag tror dock att en riktig grudge match dem emellan, Lucha Libre-style, hade kunnat bli en riktig succé. Frågan är väl bara vilken av kanalerna som tar upp pucken och arrangerar det?

God is in da house!

Väckelsemöte, epilepsikonferens eller mosh pit? Avgör själv.

Fidel ryter till

Fidel Castro gör en tydlig markering mot den imperialistagent till tae kwan do-domare som vågade diskvalificera en kuban. Bra där Fidel, sånt kan ju inte accepteras hur som helst, för hur ska då världsrevolutionen kunna genomföras?

Been there, done that, bought the t-shirt

När jag i morse gick in och i vanlig ordning kollade mitt Facebook-konto så ser jag att en av mina bekanta, i övrigt en sund liberal själ, planerar att delta i "Buy nothing day" den 28:e november. Buy nothing day arrangeras av organisationen Adbusters, en samling kanadensare som inte gillar storföretag och konsumerism. Rörelsen älskas givetvis av kapitalismens fiender och de Naomi Klein-kramande idioter som sitter och trycker på landets kultursidor.

Som vanligt så är givetvis all nordamerikansk kultur och anti-kultur oändligt mycket bättre och professionell än sina svenska motsvarigheter. Adbusters webbsida är grymt proffsigt gjord och till och från riktigt rolig i sin samhällskritik. Där Adbusters producerar välskrivet material producerar Attac Sverige och Yelah.net taflliga texter som andas högstadieuppsats. Där adbusters har skribenter som känns som sjukt snygga hipsters hämtade från en American Apparel-annons så skrivs deras svenska motsvarigheter av ängsligt småfeta militanta lesbianer med runda glasögon. Det ska vi vara glada över, för fula människor har aldrig lyckats förändra någonting. Revolution kräver karismatiska ledare, inte Åsa Lindeborg-typer.



Buy Nothing Day kan ses som en trevlig manifestation och en förhållandevis harmlös protest mot konsumtionssamhället. Men det är det givetvis inte, i så fall hade jag inte bemödat mig att skriva om det. Dagen, och medföljande väskdebatter, är ett hot mot vår livsstil och mot hela fundamentet i vårt samhälle. Att folk köper saker är det som gör västvärlden framgångsrik. Utan konsumtion ingen välfärd, inga arbeten och inte heller någon offentligt finansierad kultur. Om alla slutade köpa nytt skulle vi alla tvingas leva som afghanska getfarmare, samhället skulle förvisso bli mer jämställt men enbart på grund av att alla skulle få det in i helvete dåligt.

Så, istället för att delta i buy nothing day, fira ditt välstånd med att unna dig något fint. Det är du värd, och om inte annat så bör du tacka konsumtionssamhället för allt det har gett dig genom att spendera delar av lönen på meningslös lyx.

Om du känner dig på ett ironiskt humör så kan jag rekommendera Buy nothing day-T-shirten för endast 40,99 dollar.

Sosselogik deluxe

Aftonbladet har räknat fram att genomsnittsmedborgaren i reella tal har förlorat pengar sedan förra året. Detta trots regeringens skattesänkningar för löntagare. Sedan förra året har olje- och matpriserna skenat och räntorna har höjts p g a den internationella konjunkturdippen.

Aftonbladets briljanta analytiker Lena Mellin förklarar i en kommentar till detta att Reinfeldt kommer att få betala för det i nästa val. Så, många saker blir dyrare för vanliga människor, något som regeringen försöker kompensera med skattesänkningar för att samma människor ska få mer pengar i plånboken och faktiskt kunna leva utan att tigga tillbaka sina egna pengar från staten. Detta ska bestraffas genom att regeringen röstas bort och Lars Ohly med anhang kommer in i stället och höjer skatterna.

Den som kan förklara logiken i det där förtjänar ett nobelpris i ekonomi. Lena Mellin å andra sidan förtjänar en Darwin Award.

Någon som uppvisar liknande logisk förmåga är den s.k. "Gryningspyromanen" som bland annat eldat upp en knivfabrik för att han ville lämna en vink till polisen (kniv baklänges) och en glassfabrik (man suger på glassar - polisen suger).

I artikeln är prof. Sten Rönnberg, psykolog, intervjuad. Han ger en förklaring till gryningspyromanens beteende:

"– Det kan handla om en rent kriminell handling, svagbegåvning eller dålig social färdighet, att man blir arg på en viss grupp i samhället."

Någon mer än jag som tycker att citatet också stämmer väl in på de flesta vänsterpartister och vänstersossar man träffat genom åren och att det kan förklara den missunsamhet de visar mot folk som lyckats bättre än de?

Man kan alltid hitta humor i enfalden

Saxat från artikelkommentatorsfältet på Dagens Media appropå att en fotograf fakturerat Blondinbella efter att hon använt en av fotografens bilder på sin blogg:


JENNYFER, tisdag 19 augusti 2008:
Så jäkla löjligt! I framtiden kommer det inte att finnas några fotografer, all kommer att ta bilder från internet.

Dagens hycklare

Utmärkelsen går idag till Aftonbladet. Det är uppenbarligen okej att pryda löpet med en 13-årig flicka som fått se sin bästa kompis bli mördad och våldtagen, men inte okej av SVT att intervjua en gråtande Susanna Kallur. Kvällspressens logik och moraliska kompass är som vanligt oantastlig.

Tolv anledningar till varför OS suger

Till skillnad från olympiska spelen så är det här ett väldigt bra OS.

Jag har aldrig varit något fan av hoppa-kasta-spring-sporter, så OS är verkligen inget för mig till att börja med. Jag tänker ändå utifrån en samling objektiva kriterier ge er tolv anledningar till varför OS suger. Utan att överhuvudtaget beröra demokratiunderskottet i Kina.

1) Brottningen. Lite dubbelt här då Ara Abrahamian har varit den enda underhållningsfaktorn i OS. Men på det hela taget så är det så katastrofalt dåligt att en så korrumperad sport får tillåtas delta i spelen.

2) SOK. Sveriges Olympiska Kommité har bevisat sig vara lama fittor som fördömer Aras beteende efter OS-bronset. Som olympier förväntas man alltså inte stå upp för sig själv utan acceptera skit i sann "olympisk anda". Jag har svårt att de att en brottare i det antika Grekland hade tagit samma behandling. Han hade förmodligen slitit halsen av den flinande funktionären. Det hade varit sann olympisk anda.

3) Rodden. Av någon anledning så finns det tiotusen olika roddgrenar, alla lika värdelösa och ointressanta. Det borde rimligtvis bara finnas en gren. Typ kanot.

4) Simningen. Ungefär samma anledning här. Tidningarna tycker att Michael Phelps är så fantastisk med sin stora samling guld. Inte så svårt att göra den bedriften om man är bäst i världen i sin gren och kan plocka förtiarton medaljer per OS.

5) Susanna Kallur. Hon ramlade. Kass. Prova att vara bäst när det gäller nästa gång vet jag. Ingen Svensk paradgren direkt, det kommer sannolikt inte bli bättre av att SOK fördömer den enda idrottare som faktiskt var det och såg allt annat än ett guld som en besvikelse. Det är INTE kul att bara få vara med. Gå för att vinna eller stanna hemma.

6) Tae Kwan Do. En av få kampsporter som är med på programmet, dessvärre så har man då satt in en sport med taniga snubbar i fula mössor som flaxar med benen. I övrigt samma problem som med brottningen. TKD är alldeles för mycket en bedömningssport vilket har lett fram till den okontrollerade stilen där slag inte ger poäng. Lägg in Muay Thai, knock down-Karate eller MMA istället, jag är säker på att grekerna hade uppskattat det mer.

7) Alla meningslösa sporter som ingen jävel egentligen bryr sig om som får alldeles för mycket TV-utrymme. Dubbeltrap någon? Singelsculler? Ping Pong? Badminton? Gång?

8) Fotbollen. Idiotregler om vilka som får vara med och spela. Skippa skiten eller kör det ordentligt. Det blir enbart larvigt när man av någon anledning inte tillåter proffs i just den sporten medan man gör det i alla andra.

9) Boxningen. Poängboxning är larvigt. Låt folk slå på varandra ordentligt istället. Det är det de vill och gör bäst. De vita prickarna på handskarna ser också otroligt lama ut.

10) Kvasikinesisk skrift. Nej, det är inte roligt att trycka rubriker i asiatiskt inspirerad stil. Det ser bara larvigt ut. Inte riktigt lika illa som orgierna i felaktigt z-användande när Zlatan har gjort någonting, men ändå riktigt fånigt och väldigt, väldigt långt ifrån innovativt.

11) OS-maskoten. Den ser ut som en väldigt obehagligt ådrad kuk. Riktigt stört.

12) Lasse Anrell. Kommentarer överflödiga.

R.I.P. Nitty Gritty

Enligt Dagens Handel har delägarna i butikskonceptet Nitty Gritty lämnat in en konkursansökan. Det är trist. Nitty Gritty var en butik som stack ut. Likaså var delägarna Hugo Bergström och Peter Åsbrink människor som vågade satsa, och satsa stort. Oavsett konkursens utgång så ska man inte glömma att de faktiskt lyckades göra en av Södermalms tråkigaste gatstumpar intressant under ett par år.

Jag kan nog känna att NG blev lite för avant garde för mig på slutet, eller så är det jag som blev för gammal och för fet. Hursom, det Nitty Gritty hade som få andra klädbutiker har är dock kompetent personal som gillar det de gör och bryr sig om mig som kund utan att försöka sälja genom att ge mig dåligt samvete. Nitty-personalen representerade en yrkesstolthet som finns att finna på få ställen nuförtiden. För att ha skapat allt detta ska Hugo och Peter känna sig stolta, hoppas att de kommer tillbaka med något nytt och expanderar i en mer realistisk takt nästa gång.

Revenge of the kulturmongos

Kulturvänstern är den här bloggens absoluta hatobjekt. Jag kan inte nog uttrycka mitt förakt över dessa människors enkelspårighet, förutsägbarhet och totala brist på självdistans. En person som jag själv haft en medial dust med är Jan Öberg, en självförklarad fredsforskare. Som de flesta av den sorten så hatar han judar och tycker att västvärlden skulle lägga ner vapnen så att talibanerna kan ta över. Idag har karln fått utrymme på Aftonbladets debattsida för att försvara poeten Karadzic.

Föga överraskande så ignorerar han alla de folkrättsbrott och folkmord som serberna begick under balkankriget i syfte att återigen smutskasta USA. Att vi låter skattepengar finansiera "människor" som Jan Öberg är en skam för Sverige. Det enda rimliga vore att smörja in idioten med tjära och fjädrar och dumpa honom i Srebrenica. C*nt.

FRA skiter ner sig

Inte för att Liza Marklund är världens mest trovärdiga journalist, snarare tvärtom, men den här texten är onekligen ett rätt kul inslag i FRA-debatten som i övrigt verkar ha lagt sig rätt rejält på sistone.

Mer politik och populärkultur

I veckan gick ett avsnitt av TV-serien Cold Case där handlingen i korthet gick ut på att en snubbe förlorade allt och sen började tillverka bomber och sprängde folk som hade förorättat honom. Det var ett butiksbiträde som sålt en undermålig produkt made in china, hans brorsa som jobbade på en bank som sett till att hans huslån förföll så att ett byggföretag skulle kunna köpa upp hans föräldrahem, någon som inte gett hans dotter tillräcklig vård och utöver dem även en tidigare chef som gett bombmannen sparken.

Anledningen till att han fick kicken var att hans kunskaper blivit föråldrade och att hans jobb skulle gå till en indier som jobbade för halva priset. Kort sagt typiskt amerikansk anti-frihandelspropaganda och rädsla för framsteg och konkurrens. På många sätt påminner det här om mitt förra inlägg om filmen "This is England" i det att en allmän motvilja mot globaliseringen manifesteras i populärkulturen.

Globaliseringen är något som skrämmer många amerikaner, många européer känner också skräck inför samma fenomen, dock på lite annorlunda sätt. Det som förenar kontinenterna är att vi försöker använda samma strutsliknande metoder för att försöka motverka situationen. Jobb ska hindras att försvinna utomlands med hjälp av tullar och andra handelshinder. Barack Obama är en mästare i disciplinen, likaså Frankrikes president Sarkozy.

Problemet med den inställningen är givetvis att ingenting blir bättre av att man hindrar handeln. Handel är det enda effektiva sätt mänskligheten känner till för att förhindra krig, minska misstänksamhet mellan folkslag och utrota den globala fattigdomen. Tullar, handelshinder, förstatliganden och protektionistisk valutapolitik verkar på precis motsatt sätt. Fråga bara befolkningen i Zimbabwe.

För ovanlighetens skull har en Kristdemokrat förstått frågan, Göran Hägglund föreslår på DN Debatt att man ska få skattelättnader för sparande till egen utbildning.

Det här är ett bra sätt att motverka fenomenet som den galne bombmannen i Cold Case råkade ut för. Idag är det alltför lätt att skaffa sig en utbildning, hamna på ett jobb, bli kvar där för länge och sen inse att man inte har det som krävs för att klara sig i konkurrensen från de med nyare utbildningar eller lägre lönekrav. Att i vuxen ålder sätta sig med studiemedel och genomgå en ny utbildning samtidigt som man har barn att försörja och dyra huslån är sällan en möjlighet.

Att istället införa generösa kompetenskonton som i princip tillåter folk att en gång var femtonde år ta ett par sabbatsår och läsa in ny kunskap är ypperligt. Detta kan med fördel dessutom kombineras med ett flexicurity-system av Dansk modell där LAS avskaffas i syfte att förbättra rörligheten på arbetsmarknaden. För det är trots allt så att det är få saker som gör att man tvingas lära sig lika mycket, och ifrågasätta sin egen tidigare kunskap, som att med jämna mellanrum byta jobb.

Modern life is rubbish

För någon dag sedan såg jag filmen "This is England", en film som hyllats unisont av svensk press. Som jag tidigare konstaterat så är filmrecensenter meningslösa och anakronistiska, detta är inte mindre bevisat av hur de betraktar This is England och andra filmer av samma art.

This is England handlar på ytan om Skinheads, det är kul. Skinheadkulturens utveckling från Northern Soul och Reaggae till rasism och fylleri är intressant, det är dessutom en av de mest välklädda rörelserna någonsin. Under ytan handlar dock filmen om Engelska filmskapares favoritämne, Thatcher-eran.

80-talet i England verkar generellt sett ha varit sådär. Kolgruvestrejker, konflikter mellan arbetare och polis, IRA-bombningar, fabriksnedläggningar, social utslagenhet, massimmigration, rasmotsättningar, public housing och så vidare. Det här har fött en hel våg av socialrealistisk film som med Ken Loach i spetsen fått göra tråkiga bajsfilmer som dissat Margaret Thatcher och sedan hyllats av socialistiska svenska "journalister".

Det som dock sällan nämns i filmerna är att situationen i Storbritannien givetvis inte skapades av Thatcher, snarare tvärtom. Hon var den första som såg problemets omfattning och vågade göra något åt det. Lite på samma sätt som att nittiotalets svenska privatiseringar och liebraliseringspolitik fått skulden för den kris som var i början av årtiondet. Ivrigt påhejad av ideologiskt färgade journalister och andra kommentatorer har alltså boten fått skulden för åkomman.

För som vem som helst kan se, särskilt om man tittar på filmer som handlar om den här tidseran, så har alla fått det mycket bättre sen dess. Ett par varv lades ner i Sverige, kolgruveindustrin tog stryk i Storbritannien, trist men nödvändigt. Det sämsta ett samhälle kan göra är att försöka med konstgjord andning för att få en gammal näring att överleva när omvärlden kan göra samma sak mycket billigare och effektivare, eller för den delen när en teknik blivit obsolet och ersatts av bättre metoder.

En jämförelse kan göras med en annan engelsk rörelse, Ludditerna. I samband med den industriella revolutionen ägnade dessa sig åt att slå sönder maskiner i protest mot att deras manuella arbeten försvann. I efterhand kan man konstatera att det var rätt skönt att de inte lyckades i sitt uppsåt. Jag och flera med mig slipper gärna bo med artonhundratalsstandard och föredrar att jobba på ett kontor framför att bryta kol med hacka och spade. Man kan också tycka att det hade varit bättre använd tid om de försökt lära sig sköta maskinerna istället för att slå sönder dem. Deras finansiella framtid hade hursomhelst varit bra mycket bättre om de hade gjort sålunda.

Å andra sidan så är ju inte logiskt tänkande en framträdande styrka hos vare sig den gamla eller den nya tidens ludditer vilket gör mig glad att det är Thatcher och inte de som haft politiskt inflytande.

Natasha Peyre tänker till, del 2

Flat Earth Society FTW

Emo bashing i Mexico

Enligt researchföretaget Kairos Future har det uppstått en ny trend i Mexico. Emo Bashing. Utöver att jag på många sätt sympatiserar med rörelsen, Emos är ett jävla pack som ska bäras ur stan insmorda i tjära och fjädrar, så tror jag också att vi kan lära oss något av det. Nämligen att rörelser som Svenska Freds borde utplånas.

Ty, sist i den länkade artikeln tillfrågas Rodrigo, 25 om varför de nitar Emos. Svaret är helt uppenbart; för att de inte försvarar sig.

The devil in disguise

Till svensk kulturmedias stora sorg har Radovan Karadzic gripits i Belgrad. Karln är inte bara massmördare, USA:s fiende och EU-motståndare utan dessutom poet.

Min gissning är att Åsa Linderborg har ägnat de senaste dagarna åt att gråtandes masturberat sig själv till sömns samtidigt som hon gång på gång upprepat mantrat "Mig äger ingen".

När idrotten speglar samhället

Idag rapporterar Aftonbladet om flera spelarförsäljningar i Allsvenskan, bland annat Dulee Jonsson. Det här utarmar givetvis svensk fotboll och är en anledning till att Allsvenskan är så pass dålig som den är. Sverige borde rimligtvis kunna ha en liga som matchar jämnstora länder som Holland, Schweiz och de Östeuropeiska ligorna. Så är dock inte fallet utan Allsvenskan är i ungefär samma nivå som Lettlands nationella liga. Rätt dålig m a o.

Anledningarna till att det har blivit såhär trots att vi har ett landslag som går hyfsat bra i alla internationella turneringar och trots att vi är ett västeuropeiskt land med stabil ekonomi är följande:

1) Bristande professionalitet i klubbarna. Vi lever kvar i ett tradigt Åshöjdens BK-tänk där brukets lag ska styras av ideella krafter istället för av kompetenta människor med ekonomiskt sinne.

2) Förbud mot externt majoritetsägande av klubbarna. Sverige kommer aldrig kunna få ett Chelsea med en stark extern finansiär som är villig att investera pengar i ett lag. Istället tvingas våra klubbar förlita sig på supportrars goda vilja och konstiga konstruktioner med riskkapitalbolag som semiideellt köper och äger klubbens spelare.

3) Inga artistskatter. I Sverige är det fult att tjäna pengar. Idrottsmän och artister med oregelbundna inkomster och korta karriärer borde rimligtvis kunna få möjlighet att fördela det de tjänar annorlunda, och också betala mindre i skatt just för att kompensera för detta. Som det är idag så drar de bra spelarna till Europa och medelmåttorna till Danmark, ofta av just skatteskäl.

Allt detta speglar bra den allmänna svenska mentalitet som håller tillbaka vårt land. I Folkhemsnostalgin finns en hel del avundsjuka inbakat, ett kulturellt betingat jantetänkande och strävsamhetsideal som inte synkar med den globaliserade och konkurrensutsatta verklighet vi lever i.

Utöver detta så pågår det just nu också två parallella konflikter i fotbollsvärlden och i politiken. Det jag talar om är bortaresebojkotten och FRA-debatten. I bägge fallen så har Svenska Fotbollsförbundet respektive de politiska partierna kommit med ogenomtänkta förslag och en stor mängd människor har aktiverat sig för att få tillstånd en förändring i dåliga regelverk. I bägge fallen helt uppenbart utan någon sorts effekt, auktoriteterna vägrar principfast lyssna på folket och de vägrar också ta debatten och förklara sig.

Det här fenomenet kommer sig av att Sverige har en lång och stark tradition av att vara styrt av teknokrater. Tjänstemannasamhället har brett ut sig och ersatt det sunda förnuftet. I och med att både politiker och fotbollsförbundstjockisar saknar kunskap i för deras område centrala ämnen så lyssnar de också i alldeles för stor utsträckning på fel personer. I Sverige utgår inte makten från folket, den utgår från departementspersonalen.

Natascha Peyre tänker till

Fantastiskt roligt.

Grattis Victoria

En lång text om att gradera demokratins fiender och om att välja sina sängkamrater med omsorg

Den här veckan är Almedalen i Visby förvandlad till en tummelplats för politiker, PR-konsulter och ungdomsförbundsmongon. De sistnämnda brukar göra sitt bästa för att dricka så mycket gratis rosévin som möjligt, ligga med så många som möjligt, och träffa så många av sina politiska idoler som möjligt. Under den här veckan så får Mona Sahlin, Raj-Raj Reinfeldt och Primes VD samma status som Curt Cobain hade för normala tonåringar på nittiotalet. Det är en fascinerande plats.

Att besöka Visby under den här veckan är faktiskt mer surrealistiskt än att vara där under medeltidsveckan, även om bägge evenemangen på något sätt är bra exempel på varför människan uppfunnit H-bomben.

De partier som är representerade i riksdagen har varsin dag under veckan. En dag där de får tillgång till stora scenen för att hålla tal - och framförallt göra "utspel". Utspel är politikernas livsblod, det är små löften eller påståenden som de tror att väljarna bryr sig om.

Utspel kombineras ofta med att en artikel publiceras på DN Debatt, ytterligare något som politiker underligt nog tror att väljarna bryr sig om. Igår gick Socialdemokraterna och Miljöpartiet ut med en gemensam artiklel just där. I artikeln förklarar de att de inte kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna om det partiet kommer in i riksdagen, och uppmanar dessutom allianspartierna att uttryckligen lova att inte heller de ska inleda något samarbete med Sverigedemokraterna efter valet 2010.

Jag kan absolut se det rimliga i att inte samarbeta med Sd. De är ett parti bestående av konservativa tråksossar med rättshaverist-tendenser. Att ge dem inflytande känns sådär. Om det är jag överrens med sossar och miljöpartister.

Det är dock en smula hycklande att uppmaningen till detta kommer från två partier som planerar att samarbeta med Vänsterpartiet och ge en ministerpost till Lars Ohly. Vänsterpartiet är generellt sett ett parti som är bra mycket obehagligare än Sd och som dessutom inte ens är i närheten av att ha gjort upp med sin historia.

Sannolikheten för att Sverige skulle utvecklas till att bli en diktatur är direkt exponentiell med Vänsterpartiets läge i opinionen.

Det rimliga motutspelet från den borgerliga alliansen bör alltså vara att gå med på initiativet, men också föra in (v) i överenskommelsen. Samtidigt måste man vara tydlig med att det som vänsterblocket påstår, att Sd skulle vara höger, inte stämmer. Hela det påståendet är absurt, för glöm inte bort att det inte går att skriva NSDAP utan att använda ordet socialism.

Som man frågar får man svar

Aftonbladet har som standard att bifoga små frågeformulär till sina artiklar. Dessa har irriterat mig en längre tid av flera anledningar.

Ett aktuellt exempel som tydligt belyser vad som är fel med dessa kan beskådas här.

Jag och 6,3% av de svarande besvarade frågan med nej, de övriga 93,7% av respondenterna har föga överraskande valt att svara ja på frågan. För vem vill inte att skolbarnen ska få gratis frukt?

Svaret på den frågan är: De som vet att ingenting är gratis utan fattar att pengarna till frukten måste komma någonstans ifrån. I det här fallet skattebetalare i EU-länderna. Nån som tror att de skattepengarna skulle användas effektivt i det här fallet? Utan att något skulle falla bort i byråkrati och administration? Trodde inte det heller...

Ledande frågor är aldrig okej i undersökningar, inte ens om de görs av en slasktidning av Aftonbladetkaraktär.

Lösa tankar om vådan med folkomröstningar och fördumningen av demokratin

Något som varit på modet ett tag nu är att så fort som ett politisk beslut går emot en börja kräva folkomröstningar om ditten och datten. Det rör allt och ingenting, FRA-lagar, folkomröstning mot den sittande regeringen och inte minst Lissabonfördraget, EU:s "grundlag". Just den sista har fällts flera gånger i folkomröstningar runtom i Europa, något som allt som oftast hyllas i partsinlagor från vänster.

Folkomröstningar kan ses som en fin grej. Ett närmande till den deltagande demokrati som rådde i Athen för ett par tusen år sedan. Problemet är dock att det är väldigt svårt att formulera frågor som överrensstämmer med hur ett komplext politiskt beslut är konstruerat. Det är också väldigt svårt att få folk att faktiskt rösta i överensstämmelse med hur sakfrågan är beskaffad (en intressant passus är ju också att den athenska direktdemokratin förutsatte att kvinnorna inte hade rösträtt utan ägnade sin tid åt att ta hand om barnen, samt att det fanns slavar som utförde allt tungt kroppsarbete vilket gav männen all tid i världen att debattera, diskutera och fundera).

Lissabonfördraget och EU i stort kritiseras hårt från alla håll, och alla ser att det är just deras motiv som föranlett ett nej. Vänstern ser det som en protest mot det nyliberala EU, libertarianerna ser det som en protest mot det socialdemokratiska projektet EU, soffliggarna ser sin chans att "protestera mot etablissemanget och ge politikerna en knäpp på näsan" och de verkliga vinnarna - populistpartierna på högerkanten - får möjlighet att rasiströsta mot polska rörmokare och skumma turkars möjlighet till inträde i unionen.

Jag minns den tid då jag som ung idealist kampanjade för att Sverige skulle införa Euron som valuta. Det fanns då i princip två huvudsakliga anledningar till att rösta ja; rena ekonomiska motiv (positiva eller negativa) samt mer idealistiska motiv kring fördelarna med ett enat Europa. De som röstade nej var däremot extremt splittrade, det var allt ifrån folk som skulle rösta nej för att protestera mot biltullarna i Stockholm (trots att de partier som var för tullarna även var aktiva på nejsidan i folkomröstningen, konsekvens och logik är som sagt var inte något som gynnas av folkomröstningar) till männsikor som hellre ville ha en global kommunistisk diktatur och inte tyckte att EU var världsomspännande nog. För att inte tala om de tokskaft som ägnat större delen av sin politiska karriär åt att kämpa mot parabolantenner och reklamfinansierade medier.

Den folkomröstningen slutade som bekant med att vänsterblockets uppskruvade retorik tog livet av Anna Lindh. Mihajlovic var inte den riktiga mördaren i det fallet, utan det var Ohly, Esbati, Wetterstrand m fl som dödade henne genom att utmåla de som var för Euron som onda egoister enbart ute efter att beröva svenska folket dess makt och självstyre.

En folkomröstning i något annat ämne skulle sannolikt inte bli mer balanserad. Särskilt inte om man utvidgade antalet folkomröstningar vilket sannolikt skulle bli fallet om populasen får rätt att när som helst kräva nya pop counts i vitt skilda ämnen. Personligen skulle jag kunna tänka mig en folkomröstning om skattetrycket, partier på högerkanten eller andra med bruna sympatier skulle nog inte ha något emot att rösta om huruvida sverige ska ta emot utomeuropeiska invandrare eller inte.

Folkomröstningar är bra på att skapa en sak, och det är inte ökat demokratiskt inflytande utan politisk låsning. Den enda folkomröstning som varit bra, korrekt utformad och avspeglat sakfrågan är den som rörde höger- och vänstertrafik. I just det fallet så gick politikerna till sist emot folkviljan, något som få är missnöjda över idag.

Om talande fittor och annat slöseri med det allmännas resurser

För att åskådliggöra vad skattepengarna går till har Helsingborg stad upphandlat en stortavlekampanj med "skattkartor". Utöver det uppenbara, att skattepengarna går till reklam och i sig åskådliggör det värdelösa i att låta politiker handskas med våra pengar, så är det lite skrämmande att en borgerlig majoritet ägnar sig åt den här sortens blaha-blaha. Jag trodde att det var förbehållet Socialdemokrater att bränna skattepengar på skit. Men det är uppenbarligen ett politikerproblem, inte ett ideologiskt problem.

Textbudskapet i kampanjen är: "Missade du dina skattepengar? Lugn, det kommer fler."

Hur svårt ska det vara att förstå att skattepengarna inte är statens, kommunens eller landstingets att fördela efter eget huvud? Det är våra pengar. En sån här kampanj är ett hån mot oss som betalar skatt och visar på ett totalt förakt för den enskilde medborgaren som betalar enorma summor av sin lön varje månad för att föda en ständigt växande byråkrati.

Jag tar mig in på Helsingborgs webbplats för att läsa mer om kampanjen. Jag skulle gärna vilja veta vad den har kostat att ta fram och vad de egentligen vill med den. Informationen står inte att finna. Det enda jag hittar är en talande fitta, av Helsingborg kallad "Musslan", som påstås kunna berätta saker och ting för mig. Jag tar tillfället i akt och ställer en fråga till Musslan: "vad kostade er reklamkampanj", det enda svar jag får tillbaka är en hänvisning till en samlingssida med taxor och avgifter.

Jag tror att lärdomen som kan dras är att man inte ska lita på politiker och att talande fittor har betydligt mindre koll än vad de vill påskina.

Tolgfors om FRA

Försvarsministern har brutit tystnaden om FRA, fantastiskt. Han finns verkligen, jag började misstänka att Tolgfors var en påhittad person.

Expressen har låtit Tolgfors chatta med folket om FRA. Som helhet så är det en kul uppvisning i politikersvar, men det var väl väntat.

Några frågor och svar förtjänar att lyftas ut:


Jensen: Hej! Tror du att denna lag kommer att missbrukas på något sätt?

StenTolgfors: Mycket görs för att säkerställa det.

Tolgfors svar fortsätter givetvis efter detta, men exemplet visar tydligt på vådan av att klippa och klistra in förberedda svar på tänkta frågor.


Lars: Var går gränsen för skyddet, skulle ni kunna tänka er att vi skaffar kärnvapen för att skydda svenska folket från yttre hotbilder.

StenTolgfors: Nej.

Trist som fan, Sveriges största strategiska misstag i efterkrigstiden är att vi inte skaffade bomber när vi hade möjligheten. Det går verkligen inte att underskatta det internationella inflytande vi har tappat p g a Svenska Freds och de övriga delarna i hippierörelsens aktiva motstånd mot detta underbara vapen. Jävla blomsterbarn, stryk skulle de ha.

I joined the union and all I got was this lousy T-shirt

Porrfritt

Som om det inte fanns nog med anledningar att aldrig anställa en syndikalist. Nu varslar SAC om blockad mot en bensinmack i Umeå då en av de anställda uppger sig vara kränkt av den pornogafi som säljs på macken.

I just det här fallet hade det kanske varit läge för SAC att rekommendera sin medlem att istället byta jobb, för det vet ju alla att bensinmackarnas livsblod inte är bensinen utan snarare överprissatta sladderbaguetter och enorma mängder porr. Något måste ju lastbilschaffisarna fördriva tid med när de är ute på vägarna, de har ju trots allt inte tillgång till internet i förarhytten. Men det kanske också är en tråd för syndikalisterna att ta upp och börja driva?

Och just när man trodde att 80-talet var slut...

...så händer detta. Även om Black Metal aldrig varit min grej så är det ändå skrämmande att pingstvännerna fortfarande har inflytande i samhället. Efter Studio S rädsla för WASP (We Are Satans People) och Carl Cederskiölds försök att stoppa Alice Cooper så är det här ett av de dummaste moralistingripandena på länge.

Mediaberoende

Så har då Miljöpartiet fått sin motsvarighet till Stureplanscenterns Fredrik Federley. Hon är 22 år gammal och kommer från Vellinge. Maria Ferm heter hon och hon har levt the high life, hängt med de coola kidsen i Skånemyllan.

Under två års tid har hon tagit kokain en gång i veckan och väljer nu att gå ut i media och tala ut om sitt "missbruk". Ett alltid effektivt sätt att garanteras medieutrymme och sympati.

Det vore skönt vi någon gång ska komma dithän att vi i Sverige börjar prata allvar om narkotika. Att ta kokain eller röka marijuana en gång i veckan är inte ett missbruk, det är ett bruk. Inte bra det heller, men att människan har behov av att berusa sig är ingen nyhet och det narkotikafria samhället är en idiotisk vision som borde förpassas till den ideologiskt förvirrade skräphög där den hör hemma.

Det är givetvis tragiskt att människor dör av att nyttja droger i för stor utsträckning, oavsett om det är nikotin, alkohol eller heroin. Men att för den sakens skull diskriminera vissa droger till förmån för andra är som att förbjuda bilar men tillåta motorcyklar. Att vistas i trafiken är också farligt, farligare ju snabbare vi kör. Rätt många av oss har också vänner, bekanta eller släktingar som har avlidit i trafiken, men sannolikheten för att "Riksförbundet ett bilfritt samhälle" skulle mötas av annat än hånskratt är låg.

Vi människor har ett behov av att leva lite farligt, inte mycket farligt, men bara då och då känna att vi lever på gränsen. Det kan vara att bränna på i hög fart på en tom motorväg, softa hemma med Bob Marley och ganja eller att ta en extra snaps på midsommarafton. Ett samhälle fullt av Arne Tammers och Paulúnare skulle förmodligen vara outhärdligt att leva i. Detta samhälle skulle vara så dystopiskt att varken Huxley eller Orwell skulle kunna fantisera ihop något värre.

För att återgå till ursprungsartikeln, den om den stackars lilla Miljöpartisten, så kan man snabbt konstatera att en motsvarande artikel om en ungdomspolitiker som talar ut om sitt missbruk av alkohol en gång per helg knappast skulle komma igenom. Alkohol är nämligen en kulturellt accepterad drog till skillnad från många andra som inte är i närheten av lika skadliga, beroendeframkallande eller orsakar några nämnvärda kostnader för samhället.

Kort sagt, det är dags att vi börjar skilja på bruk och missbruk. Oavsett drogtyp, illegal eller legal. Särskilt när kriminaliseringen i sig skapar fler problem än vad den löser.

FRA för sista gången

Jag börjar tröttna rätt ordentligt på FRA-debatten. Tonläget börjar bli lite för uppskruvat på ett väldigt obehagligt sätt.

Mitt sista inlägg i debatten får bli en uppmaning till FRA-lagsantagonisterna att sansa sig en smula, och en uppmaning till FRA att kolla med en av sina föredetta värnpliktiga hur kul det är att få sina mail lästa av främmande människor.

Sorry, men vår produktutvecklare är idiot

Den Stockholmsbaserade butiken "the Terrace" ägs och drivs av Allmäna Idrottsklubben. Från start fick den kritik för att den flirtade med element som i övrigt ses som oönskade på arenan, mest för att butikens utbud mestadels består av kläder som gillas av s k casuals och deras hang arounds. Kritiken var rätt larvig när den kom och var sannolikt (eller förhoppningsvis) mest ett resultat av ett bra spinn från gnagets PR-byrå. Ibland är all publicitet bra publicitet.

Nästa steg i utvecklingen är att butiken låter meddela att de nu lanserar en egen kollektion. Det är väl säkert ett bra initiativ, Sverige behöver fler som kan leverera plagg av hög kvalitet till bra pris och AIK behöver all stash de kan få in, även om det nog kommer att krävas ett par hundra års försäljning innan man har råd att tjacka in Christiano Ronaldo.

Personligen så kan jag dock inte annat än tycka att det är fånigt att en svensk butik, ägd av en svensk idrottsförening, baserad i Stockholm, trycker upp tröjor med texten "The Terrace - London". Hur tänkte ni då?

Att häckla en hycklare

Hur signalspaningslagen kommer att påverka Sverige återstår att se. Det var ingen överraskning att lagen gick igenom, det hade den gjort förr eller senare. Om inte annat efter nästa maktskifte.

För vi får inte glömma bort att det här ursprungligen är ett sosseförslag, något som Anders Karlsson, socialdemokratisk ordförande i försvarsutskottet tydligen har glömt. Det är lätt att vara emot när man är i opposition, men hyckleriet blir rätt uppenbart när man var för när man satt i regeringsställning.

De som förlorar på förslaget är överhuvudtaget de som gillar demokrati, dels för att lagen i sig inte är varken demokratisk eller liberal, och dels för att cirkusen runt om kring kan få den mest övertygade partisten att bli politikerföraktare.

Det ska också bli mycket intressant att se hur de stora IT-företagen reagerar på FRA:s nya möjligheter. Att Google, Microsoft och Yahoo vek ner sig i förhållande till den Kinesiska regimens krav på censur är en sak. Det är trots allt svårt att säga nej till att få vara verksam på en marknad med en miljard potentiella konsumenter och tio procents årlig tillväxt. Att steka ett liten perifert skitland med nio miljoner invånare är sannolikt mycket enklare. Om inte annat bara för att markera.

Sed quis custodiet ipsos custodes?

Dagen efter, FRA-förslaget gick igenom och Sverige förlorade.

Hur jag än försöker så kan jag ändå inte uppbåda lika mycket upprördhet över Bodströmssamhället som över det faktum att Sverige underpresterade å det grövsta i EM-fotbollen. Det är helt enkelt inte okej.

När partipiskan viner

Enligt SVD så verkar det som att de två Centerpartisterna Fredrik Federley och Annie Johansson kommer att vika sig för partitrycket och rösta ja till den s k FRA-lagen.

Det är givetvis viktigt att partierna generellt sett är inbördes eniga och att alla ledamöter följer partilinjen. Alternativet är att vi går ifrån partisystemet och har fullskaliga personval där majoriteten i en krets bestämmer vilken person som ska representera orten. Det är sannolikt inte ett bättre system än dagens.

I just den här frågan så kan man dock se ett tydligt undantag. FRA-lagen innebär ett så pass stort ingrepp i den personliga integriteten att riksdagsledamöter med avvikande åsikt bör vara beredda att riskera sina politiska karriärer för att sänka den. All heder till Moderaternas Karl Sigfrid som öppet deklarerar att han är beredd att göra just detta.

Särskilt som den i princip inte kommer att ge någon effekt. Alla som varit i närheten av underrättelsetjänst vet att problemet inte är att hitta information, utan att sålla ut den information som är intressant. Utifrån det perspektivet så kan man lätt konstatera att FRA snarare kommer få det svårare att identifiera terrorhot i och med att den totala informationsmassan de kommer vara tvungna att hantera kommer att bli enorm. Sannolikheten för att Al Quaida öppet ska hotmaila sina planer på att spränga Folkets Hus i Motala kan också antas vara rätt låg.

De riksdagsledamöter som är under hårdast press just nu är också de som i hög grad har kryssats in. Om de går emot sin personliga övertygelse och dessutom sviker det förtroende de fått av de som kryssat dem så kommer också personvalet att tappa väldigt mycket legimititet, eller snarare tappa den lilla legimitet som systemet överhuvudtaget har.

Att sen FRA-lagen förr eller senare kommer att införas är ju däremot dessvärre uppenbart. Det är ju trots allt ett sosseförslag från början, som först förkastades av framförallt centerpartiet, för att sedan tas upp igen och då förkastas av sossarna. Under nästa Socialdemoratiska mandatperiod kommer sannolikt ett nytt, något reviderat, förslag dyka upp och passera utan vidare debatt.

Storstockholms Lokaltrafik önskar dig en god morgon och en fortsatt trevlig dag

Imorse passerade jag som vanligt Gullmarsplan. Väl igenom spärren så fick jag nöjet att prata med en marknadsundersökare från SL som ställde ett par frågor om ur jag upplevt den service jag fick och hur jag generellt uppfattar spärrvakter (ett ord som är lättare att associera till lägervakter än till servicepersonal, om inte annat rent inställningsmässigt).

Mina svar gick i korthet ut på att jag tyckte att bemötandet just denna morgon var okej, men att det på det stora hela är kass. Min gissning är att de flesta kommer att ge spärrvakten ett mycket bra betyg. När han finns inom hör- och synhåll för den som blir intervjuad så är det oftast svårt att svara något annat. Det är normalt mänskligt beteende, man talar inte gärna illa om folk när de hör.

Rimligtvis så borde väl spärrvakten ha skärpt till sig lite också. Det skulle jag göra om jag var på jobbet och hade en person bakom ryggen som skulle utvärdera mig. Att spärrvakten ifråga inte var trevlig i den situationen är rätt symptomatiskt för hur personalen på Gullmarsplan beter sig. De har aldrig mer än en spärr öppen till tunnelbanan i rusningstrafik, de är extremt sura och otrevliga och ofta får jag för mig att de avsiktligt öppnar svänghjulet lite för sent så att man ska slå i benet när man försöker passera.

En av mina sämre upplevelser på Gullmarsplan var när tunnelbanetrafiken var inställd och all transport söderut ersattes av bussar. Ett normalt fungerande företag hade i det läget gjort sitt bästa för att informera sina kunder om vad som händer, vad som gäller och hur de bäst agerar för att ta sig dit de ska. Så icke SL, de agerade med ryggmärgen och drog in all personal på hela stationen. Spärrarna var obemannade, SL Centret slogs igen. Personalen ersattes med två skyltar med ett obegripligt skrivet budskap. Det tog mig ungefär femton minuter att hitta till rätt buss, väl där kom jag inte på eftersom antalet resenärer vida översteg antalet platser. Ingen visste heller när nästa buss skulle komma.

SL-personalens betydelse för produktiviteten och det allmäna välmåendet i staden kan förmodligen inte underskattas. De är i många fall den första aktiva mänskliga kontakt många av oss löneslavar får en vanlig dag och har alltså stor makt att genom sitt bemötande påverka hur du och jag under resten av dagen kommer att bemöta vår omvärld. Ett leende och en smidig förbipassering kan betyda mycket och är också något man rimligen borde kunna kräva av folk som jobbar i serviceyrken.

Sådana här saker skulle SL få reda på om de hade gjort en seriös marknadsundersökning komplett med öppna frågor. Istället gör de som väldigt många andra företag, de utformar undersökningen för att få ett så högt NKI som möjligt. Det kanske är kul för VD och marknadschef, för oss konsumenter är det det inte.

FRA och storebrorssamhället

FRA-lagen har debatterats ingående de senaste veckorna. Detta särskilt i bloggosfären där de flesta har gått upp i spinn och bekämpar lagen med näbbar och klor. Jag har inte orkat sätta mig in i förslaget helt och fullt men är instinktivt emot allt som inskränker den personliga integriteten. Särskilt när antalet terrorattentat som begåtts i Sverige de senaste åren är rätt lågt. Vad har vi; en brandbomb mot en vallokal för svensk-irakier, förvirrade nynazister som försökte starta raskrig genom att panga doror på ett par skolor och vänsterextremister som hade lösa planer på att spränga en bomb på en McDonalds-toalett.

Dessa är förvisso brott som bör bekämpas och beivras, men knappast såpass allvarliga att myndigheterna behöver få tillgång till alla mina mail bara för det. Generellt sett så ska man vara skeptisk när övervakningsmöjligheterna ökar mer än exponentiellt i förhållande till hoten, och när rädslor och känslor tar överhanden och forskning och beprövad vetskap får stryka på foten. Ungefär som i fallet med FRA-lagen alltså.

Min förhoppning är att riksdagsmännen, innan de trycker på den gröna knappen, ägnar trettio minuter av sitt liv och sin arbetstid för att kolla på Penn&Tellers granskning av vad övervakarna faktiskt gör med sina övervakningsmöjligheter när ingen ser på. Det är trots allt människor som ska administrera övervakningen. Småaktiga, snokande och nyfikna människor.




Jag hittar dessvärre bara del 1 och 2 av avsnittet på YouTube, men jag tror att budskapet ska kunna gå fram ändå. Sit back and enjoy the show. På detta sätt sparar ni också tio minuters tittande, tid som ni kan använda till något viktigare.

Om inte annat så är det alltid kul att CC:a några meningslösa mail i veckan till fra@fra.se. Alla mail som kommer dit registreras och kan begäras ut i pappersform om man vill att myndighetspersonalen ska få göra skäl för lönen.

Verkligheten överträffar dikten

Ibland kan det vara kul att få sina fördomar bekräftade.

Rockbandet DEVO var härligt mycket före sin tid och spelade in en låt om den aktuelle politikern redan 1978.

Om gamla franska författare och amerikansk kurslitteratur

Den som ägnad tid åt att studera på universitet och dessutom vid något tillfälle försökt sig på att läsa böcker skrivna av naturalistiska franska författare märker snabbt en likhet mellan de senare och amerikanska kurslitteraturförfattare. De använder väldigt många sidor åt att berätta något som skulle kunnat sammanfattas i ett par meningar.

Anledningen till detta är givetvis att man får betalt per ord, en felkonstruerad marknad får oftast sådana konsekvenser. I det specifika fallet så blir också konsekvensen att tankar som skulle kunnat vara intressanta drunknar i ett sammelsurium av ord och att de som inte har tid eller ork att analysera allt på detaljnivå söker sig någonannanstans för att inhämta kunskap.

Ibland när man lyssnar på vissa människor så får man lätt intrycket av att de delar betalningsmodell med Zola.

Dumpa en strumpa (gissa vart)

Tidningen Resumé skriver idag om en kampanj som FN-förbundet kommer att hålla under Hultsfredsfestivalen.

Kampanjen exemplifierar rätt bra en av huvudanledningarna till att man inte ska anta erbjudanden om pro bono-jobb från reklambyråer. Man får nämligen vad man betalar för.

Hela kampanjidén är till att börja med extremt krystad, ungdomar ska förmås att byta en av sina strumpor mot en FN-blå. Vad strumpor har med FN att göra är oklart, vilken effekt kampanjen ska ge med sig är ännu mera oklart.

Jag citerar Resuméartikeln: "Enligt FN-förbundet var det viktigt att möta ungdomarna i deras naturliga miljö. Trackster föreslog Hultsfredsfestivalen."

Som sagt var, man får vad man betalar för, i det här fallet en slaskig målgruppsanalys och en helt ogenomtänkt kampanjstrategi. Alla som varit på Hultsfredsfestivalen vet att det inte är ungdomars naturliga habitat. Hultsfred är ett ställe dit ungdomar åker för att para sig, testa knark och bli sjukt smutsiga. För majoriteten av de som åker dit så är det raka motsatsen mot deras naturliga miljö. Man åker dit för att slippa - just sin naturliga miljö.

Vad FN vill uppnå med kampanjen är som sagt var oklart, men jag antar att man vill "bilda opinion", det är ju ett stort problem i Sverige att folk är för världsfattigdom och krig.

Målet med kampanjen är att samla in 10 000 strumpor som sedan ska skickas till statsministern. Med lite tur så kommer det här leda till att Sverige lämnar FN, det är i alla fall så jag skulle bemöta en organisation som skickade 10 000 vidriga Hultsfredsstrumpor till mig.

Kampanjen kommer säkert få en 100-wattare i alla fall, den lär ju uppnå sina kampanjmål gudbevars.

Var är den seriösa försvarsdebatten?

På dagens DN Debatt (DN verkar inte posta artiklarna direkt på internet, jävligt data) så skriver försvarsminister Sten Tolgfors att han vill ha ett tätare nordiskt försvarssamarbete, framförallt med Norge. Utöver materielsamarbeten så vill han också se att länderna börjar utbilda förband tillsammans vilket givetvis är helt rätt tänkt.

Ett litet fjuttland som Sverige har inte råd att ha ett egen stand alone-försvar idag. Just nu kostar den svenska Försvarsmakten skattebetalarna ca 40 miljarder per år, en siffra som i reella tal varit konstant under lång tid samtidigt som inflationen, FMV och FortV ätit upp allt mer av pengarna.

Om vi ens skulle komma i närheten av den Försvarsmakt vi hade på 80-talet så skulle vi sannolikt behöva spendera en 100 miljarder eller mer per år. Det är inte sannolikt, och inte heller önskvärt. Skattebetalarnas pengar kan användas betydligt mycket mer effektivt (till exempel genom att de får behålla dem, men det är väl alltför radikalt att föreslå). Likaså kan unga svenskars tid användas bättre än att tvinga ut dem i värnplikt.

Lite synd är det därför att ingen vågar ta sig i kragen, göra det uppenbara och gå med i Nato. Vi svenskar har kommit undan lite för länge med att vara hycklande flatskaft för att det ska vara riktigt okej.

Varför Polen är bättre än Pakistan

Al Quaida och deras kollegor i Pakistan tycker inte att Danmark har lidit nog för att man dristade sig till att rita av profeten. I vissa efterblivna kulturer tror man fortfarande på Öga-för-öga-principen i straffrätten, må så vara hänt. Men att spränga skiten ur den Danska ambassaden (något misslyckat dock, de flesta som dog var oskyldiga Pakistanier vilket varken terroristerna eller deras kompisar bryr sig om) är väl knappast ett bra exempel på hur den principen rimligtvis borde tillämpas.

En mer adekvat hämnd hade väl typ varit att rita en ful bild av den Danska drottningen? Om man ville vara riktigt elak kanske men till och med kunde ha ritat en bild på kärringen när hon ger fellatio åt en get, eller vad man nu håller på med i Danmark. Det är ju ett platt land som bekant.

Parallellt med detta så har Polen och Tyskland haft sin egna lilla karikatyrstrid. Som de minnesgoda läsarna kanske kommer ihåg så har Tyskland och Polen bråkat förr, i samband med att Tyskarna stormade in med tanks och gjorde skit av hela det Polska kavalleriet. Man skulle alltså kunna konstatera att Polackerna gör helt tvärtemot vad Pakistanierna gör, de hämnas en reell oförätt genom att rita fula bilder.

På det stora hela rätt mycket sundare.

Lotta Gröning, debattredaktören som propagandamegafon

Aftonbladets debattredaktör Lotta Gröning förnekar sig aldrig, hon är en av de stora anledningarna till att jag aldrig någonsin skulle få för mig att köpa Aftonbladet. Slaskjournalistiken och rewritandet av News of the world-artiklar kan jag leva med. Jag kan också leva med de tokiga åsikter som förs fram på ledarplats och på kultursidorna, det är trots allt ingen som läser de sidorna och 1968-generationen är ändå på väg att dö ut (i lungödem hoppas jag, efter all skada de har åsamkat så förtjänar de en plågsam död). Att debattredaktören inte försöker vara neutral är däremot helt sjukt, Lotta Gröning får en egen spalt på debattplats varje dag för att ösa skit och lögner över allt som inte passar in i den socialdemokratiska ljugarmallen. Nu senast skriver hon om "försämringarna i sjukförsäkringssystemet".

Jag har i mitt tidigare inlägg om fackets perversa kampanjmetoder tagit upp det faktum att slaskpressen alltid letar folk att tycka synd om och att man mörkar det faktum att det inte är bra att gå sjukskriven för länge, utan att man snarare blir sjuk av det. Aftonbladet har givetvis gjort just detta även idag, man har letat fram ett degenererat par från landsorten som "förlorar allt".

Journalisten har föga överraskande inte en tanke på att fråga Fredrik om han inte kan ta ett annat jobb istället för att gå på sjukpenning, eller att ifrågasätta det rimliga i att hans tjocka fru inte jobbar medan han är hemma och tar hand om deras gemensamma barn.

Journalisten tar inte heller tillfället i akt att ifrågasätta det sjuka skattesystem som gör att en arbetare inte har utrymme att spara några pengar alls för att ha som buffert om sjukdom eller arbetslöshet inträffar. Nej då, det är givetvis synd om dem. Ty, i Sverige är det var och ens gudagivna rätt att inte göra någonting för att förbättra sin situation och bara vänta på att en myndighet ska komma och ta hand om en.

Hell on heels

Snart är det dags för årets biohändelse för många, premiären av knullpekoralet Sex and the City. Tiotusentals kvinnor kommer att vallfärda till biograferna, Charlotta Flinkenbergs låtsastidning "Chic" är mediepartner och Swarovski bidrar med kristaller.

Jag har ärligt talat aldrig fattat grejen med Swarovski. Okej att nyrika ryssar och hiphopmoguler köper allt som glimmar, men kristallprydda svanar? Jag brukar då och då gå förbi företagets butik på Biblioteksgatan. Det som säljs där påminner mig mest om när jag i min mindre stilkänsliga ungdom köpte med mig souvenirer hem från olika delar av Europa. Som 9-åring hade jag ungefär samma smak, söta djurskulpturer i olika konstmaterial.

Sen har jag aldrig heller fattat grejen med Sex and the City, en serie om ett gäng tragiska och ensamma kvinnor som ligger med allt som kommer i deras väg, krökar för mycket och lägger alla sina pengar på skor. Liknande berättelser om män förekommer också rätt ofta i litteratur och på film, men då mer som varnande exempel och inte som förebilder.

Jag skulle vilja se en väl genomarbetad genusanalys på hur detta kommer sig och vad det säger om synen på kvinnor och män. Någon som kan bidra med en länk?